De flesta känner honom som en av nyckelpersonerna inom den amerikanska thrash metal-scenen. Andra nöjer sig med att kalla honom för Anthraxs grundare och talesman. En sak är dock säker, när Scott Ian Rosenfeld ger sig på en ny konstform lägger han ned både hjärta och själ för att underhålla sin publik. Amerikanens senaste kreativa åtagande handlar om konceptet ”spoken word”. En typ av föreställning där du under två timmars tid låter ditt munväder gå fritt för en intresserad åhörarskara. En konstform som passar den humoristisk lagda 50-åringen som handen i fickan. Under januari månad nästa år kommer även Sverige att berikas av Scotts rappa tunga. När han däremot hör av sig 3,5 timma efter utsatt tid är det en ytterst ödmjuk man som tar till orden.
-Jag prövade på det här för första gången för två år sedan. De erbjöds jag att göra ett uppträdande på evenemanget Rockstars Say the Funniest Things i London. De frågade om jag kunde berätta några historier från mitt liv och jag blev redigt nyfiken att testa om detta var något som jag faktiskt klarade av. Självklart struntade jag i att göra någon närmare efterforskning om vad ”spoken word” faktiskt innebar. Istället gick jag gick dit och körde mitt eget race. Det slutade med att jag hade så himlars kul att jag bestämde mig för att fortsätta med detta vid sidan av Anthrax.
– Anlednignen till att jag vart så nyfiken var för att jag var osäker på om jag verkligen kunde underhålla en publik i två timmars tid på egen hand. Men jag njöt verkligen av att stå i strålkastarljuset. Jag fick lära mig något nytt och varje gång jag gör en ny show fortsätter denna inlärningsprocess. Visst låter det som om jag har gjort en massa shower men i verkligenheten kanske vi pratar om ungefär 25-30 stycken de senaste två åren. Jag håller fortfarande på att greppa detta nya koncept där jag erbjuds en fantastisk möjlighet att underhålla andra människor.
Vare sig han spelar på utsålda arenor med Anthrax eller berättar roliga historier framför en mindre publik ligger fokusen på att ha kul. Att jobba ska vara roligt och det är framförallt glädjen i att få sina lyssnare att skratta om driver Scott att fortsätta. Men tro inte att han planerar upplägget till sina framträdanden.
– Jag har min hjärna som tur är, skrattar han hjärtligt. Generellt sett har jag en idé om vad allt ska handla om samt vad jag ska inleda med. Men sedan lämnar jag det faktiskt helt öppet och flyter med i den riktning som utkristalliserar sig. Det finns en charm i att arbeta utan struktur eftersom jag då slipper förlita mig på någon annan. Det handlar om mig uteslutande, varvid jag slipper jobbiga val som kan påverka andra. Jag kan göra vad som än faller mig in. Jag berättar historier, kör en massa skitsnack med publiken och eftersom folk skrattar vet jag att jag gör något rätt. De har betalat för att bli underhållna och det är mitt jobb att se till att de faktiskt blir det.
– När jag väl står på scenen är det mitt jobb att ge allt för publiken. Jag kan inte prata för andra men för mig personligen är det viktigt att ge mitt allt när jag ger mig i kast med något. Varje gång jag gör en ”spoken word”-föreställning möts jag av en ny publik. Så även om jag har gjort något tusen gånger redan måste jag kunna levererar det med samma glöd som när jag först kläckte ur mig berättelsen. Det är ett privilegium att få stå framför en publik och enda anledningen till att jag kan göra detta är för att det finns så många hängivna Anthrax-fans.
Scott har många strängar på sin lyra där mycket handlar om att få utlopp för den kreativitet som blir över när Anthrax har gått av scenen. Han är både musiker och showman men sedan några månader tillbaka kan gitarristen han titulera sig som författare med självbiografin I’m The Man– That Story of That Guy from Anthrax.
Är din självbiografi en textbaserad version av dina ”spoken word”-föreställningar?
-Båda ja och nej. Självklart är de relaterade till varandra, samtidigt är de väldigt olika. För ungefär tre år sedan började jag skriva ned historier från mitt liv. I grund och botten för att jag började glömma bort saker som hade hänt tidigare i karriären. Jag kunde göra en intervju som nu, få en fråga jag inte kunde besvara och två dagar senare komma på svaret. Jag började föra anteckningar i telefonen och när jag hade en ledig stund skrev jag ned hela historien på papper. Efter ett år hade jag tillräckligt med material för något som skulle kunna påminde om grundstrukturen till 12-15 kapitel i bokform. Men då handlade det fortfarande bara om enskilda berättelser från de senaste 30 åren av mitt liv. Det var runt den här tiden som jag erbjöds att göra min första ”spoken word”-föreställning.
– Det var väldigt tilltalande att skriva ned alla dessa minnen. I flera år har folk bett mig att författa en bok men jag har alltid trott att det skulle ta allt för mycket tid av mina andra åtaganden. På grund av detta har jag alltid tackat nej. Så när jag insåg att jag omedvetet hade gjort det mesta av grundarbetet kändes det som om det var rätt tid för mig att väva samman dessa berättelser till en enhet. Jag ville att boken skulle vara lika mycket en krönika om mitt liv som en samling med roliga anekdoter.
– När jag står på scenen vet jag att jag kan underhålla min publik. När det kommer till skrivandet var jag inte lika säker. Det finns alltid en risk för att en självbiografi ska bli för tråkig för folk att läsa. Jag skriver inte en ny The Dirt (Mötley Crües omtalade bandbiografi) men mina historier gick hem hos min publik. Så i slutändan kan vi säga att skrivandet av boken och mitt babblande inför publik har närt varandra.
Vad som framförallt skiljer boken och föreställningen åt är att den förstnämnda även har en mörkare aspekt till sig. Det var bland annat under arbetet med boken som Scott för första gången i sitt vuxna liv fick höra om hur hans mor hade försökt att ta livet av sig genom att hoppa ut ur en bil som körde i full fart. Katastrofen avstyrdes av hans far som blev tvungen att slå modern medvetslös och sedan köra henne direkt till akuten.
-Jag har valt att inte plocka med dessa typer av historier eftersom jag tycker att showen snarare handlar om humor och underhållning. Emellertid har jag funderat på att plocka in den här typen av berättelser. Det skulle vara fantastiskt om jag på något vis kunde berätta dessa mörkare händelser och ändå få min publik att skratta. Jag har en ganska mörk humor så att berätta om hur min mamma har försökt begå självmord och ändå locka publiken till ett skratt ser jag inte som en omöjlighet.
Vad för material kommer du att plocka med dig till Sverige?
– Först och främst kommer jag bjuda på helt nytt material. Visst kommer det att bli en hel del material från min ”spoken word”- DVD men spänningen kommer att bli annorlunda när folk väl sitter i lokalen. Det är lite som att jämföra känslan av att titta på en djurdokumentär och att faktiskt ha en livs levande tiger i vardagsrummet. Bland annat tänker jag berätta om ett möte med Dimebag Darrell (Panteras gitarrist som sköts till döds på scen 2004) som jag kommer att illustrera i serietidningsformat. Efter det kommer vi att prata om sällsynta fåglar och självklart bjuder jag på lite matlagningstips för att krydda stämningen i stil med en Monty Python-sketch.
För en sekund lyckas amerikanaren att hålla masken varvid undertecknade höjer ett förvånat ögonbryn. Men sedan bryter han ut i ett sådant redigt fnissande att skämtet i sista meningen känns glasklart. Nej, det blir inga matlagningstips eller djupa diskussioner om sällsynta fåglar. Emellertid lovar han att historien om Dimebag ska vara med. Samt att han bjuder på två timmar av högkvalitativ underhållning med en längre frågestund där han kommer att svara på allt. Men som Scott påpekar, dumma frågor kommer att få lika dumma svar.
Mer information om föreställningarna i Stockholm och Göteborg – LÄNK
Text: Cecilia Wemgård
