Singel: KISS – Hell Or Hallelujah enligt Viktor Skatt
Universal Music Group
.
Äntligen är den här, första singeln från den efterlänngtade och omtalade skivan Monster. Bandet själva hävdar som vanligt att det är en av de bästa skivorna de gjort någonsin och att det återigen rör sig om ”Revenge meets Destroyer”.
Efter 2009 års Sonic Boom (som jag tycker håller oväntat hög klass) har Paul Stanleys röst fortsatt att försämras stabilt, inte ens en operation av stämbanden från tidigare i år verkar ha gett något vidare resultat.
Därför var jag ytterst försiktig med att förvänta mig någonting inför singelsläppet. Första singeln från förra plattan, Modern Day Delilah, var dessutom ett riktigt bottenspår med KISS-mått mätt, så jag hade nog förväntat mig något i den stilen.
.
När jag till slut, med hjärtat bultande, trycker på play så tar det inte mer än två sekunder innan jag inser att Hell Or Hallelujah är på en helt annan nivå än Modern Day Delilah.
Riffet som går igenom nästan hela låten osar av 70-tal, I Stole Your Love möter extraspåren på Alive II med en liten hint av utvalda spår från Lick It Up-skivan.
Vad som utmärker låten är att vi till slut bjuds på en riktig rökare ifrån KISS, vilket var över 20 år sedan senast.
.
Pauls röst är som sagt försvagad, jag kan tänka mig att en Paul i fornstora dagar hade kunnat göra något enormt med denna låt. Dock håller han sig på en nivå han klarar av hyfsat och kompenserar med att sjunga fruktansvärt rytmiskt och svängigt, han jobbar med rösten som ett rytminstrument på ett ypperligt sätt.
Gene Simmons har aldrig blivit särskilt omskriven för sitt basspel, men faktum är att karln är ytterst underskattad basist. De coola små-licksen avlöser varandra låten igenom och ger det hela en dimension till.
Tommy Thayer gör som vanligt sitt jobb med bravur, gitarrsolot fyller absolut sin funktion även om det inte är Ritchie Blackmore-klass direkt.
Eric Singer svänger på som vanligt bakom trummorna som är stort mixade och bidrar till den feta produktionen.
.
40 år in i karriären bestämmer sig gubbarna för aatt lägga i sjätte växeln, jag vet inte riktigt hur de lyckas!
För att citera Filip Rapp från The Gloria Story: ”Det ska ju fan i mig inte gå att göra så attitydstark musik så långt fram i karriären. Sanslöst!”.
Nu är förväntningarna helt plötsligt en bra bit högre än innan på Monster, den vitaliteten de visar är slående och om de verkligen är så på hugget som de säger så kan det bli ruggigt bra.
.
Bäst: Att vi äntligen bjuds på en riktig rökare och inte bara gubbtempo.
Sämst: Att Pauls stämband har tappat såpass att han måste begränsa sig i sången.
Betyg: 8,5/10
.
/Viktor Skatt
