Skivrecension: Accept – Stalingrad
Nuclear Blast Records
Release: 2012-04-06
.
För tre år sedan bestämde sig Accept för att återförenas UTAN Udo Dirkschneider på sång, jag undrade vilka droger de hade tagit.
Första förhandslyssningarna dök upp, men jag var fortfarande enormt skeptisk. Vem var Mark Tornillo, en gammal föredetting från ett totalt okänt band (TT Quick), att ta över Udos plats?
.
Sedan kom den, Blood Of The Nations.
Jag har ännu inte hämtat mig efter chocken jag åkte på när Beat The Bastards inledde plattan. Helt plötsligt skriver Accept en låt som hade varit en topplåt på samtliga av bandets tidigare alster, dessutom sätter sångarjäveln allt som en smäck. Vad i helsike! Bästa refrängen sedan 1985.
Efter den fantastiska Teutonic Terror håller Blood Of The Nations inte samma jämna guldnivå hela vägen, men helt plötsligt visar gubbarna upp en vitalitet som saknar motstycke både på platta och på scen.
Konserterna på Trädgårn och Sweden Rock Festival under 2011 är som hammare rätt i ansiktet på en, vilken jäkla nytändning de fått med Mark!
.
2012 är det dags för uppföljaren Stalingrad att släppas, innan releasen bjuds vi på en förhandslyssning av titelspåret för att bli försäkrade om att Blood Of The Nations inte var en lyckoträff som inte kunde upprepas.
Plattan inleds som väntat med ett fartfyllt nummer, Hung, Drawn And Quartered, vilken inleds med ett melodiöst och catchigt intro som skenar iväg i en tysk tvåtakt och mynnar ut i en ursinnig dubbeltrampsrefräng.
Det är ingen Beat The Bastards, men fortfarande en brilliant komponerad låt.
.
Låt nummer två är Stalingrad, vars majestätiska melodi-tema vinner min gunst omedelbart. Övriga partier känns lite slentrian, men kvalitén är hög rakt igenom. Man märker här att det är Wolf Hoffmann som gör skillnaden i Accept, melodierna och solot är fenomenala.
De legendariska Accept-körerna är närvarande och sprider en känsla av trygghet i soundet.
Låten är dock sex minuter lång, vilket sätter käpparna i hjulet för efterföljande låt, Hellfire, som även den är strax över sex minuter.
Versriffet är fint, bryggan är dock något skitnödig och refrängen för mig inte direkt in i en högre dimension.
.
Flash To Bang Time är en ganska standard up-tempolåt där Mark får visa på sitt höga register i refrängen. Tempot och energin skulle kunna göra den till en angenäm live-upplevelse.
Shadow Soldiers bryter här av på ett härligt sätt med ett akustiskt plock och ett känsloladdat intro-solo från vår vän Wolf. När låten sedan går in i en fint galopp så är jag helt med på noterna. Väldigt bra låtskrivande, här känns det som att alla delarna i låten är hyfsat jämnstarka. Solot är som vanligt intressant och trots att även denna låt når upp i närmare sex minuter så är längden befogad.
.
Dags att trampa i gasen igen, låten Revolution är en desto mer omedelbar stänkare som sätter sig. Tempot och användandet av körer mitt i versen får mig att tänka på Creeping Death med Metallica, dock uteblir den enorma extas som nyss nämnda låt bjuder på.
Om man noterar att Revolution delar namn med en Judas Priest-låt så kanske man även känner ganska starka Priest-vibbar när Against The World-riffet drar igång. Jag gillar att låten är så gitarrdriven, det är verkligen riffandet i fokus.
Låten faller in lite i mängden, men med Accepts höga lägstanivå innebär det inte att den på något sätt är dålig.
.
Twist Of Fate är en cool låt där Peter Baltes och Wolf turas om att stå i fokus musikaliskt, tills refrängen där de alla samlas upp igen och levererar på ett starkt sätt. I andra och tredje versen levererar bandet dessutom underbara tempohöjningar som bidrar till ännu mer dynamik och kraft i låten.
Hade det inte varit för det intensiva riffandet i verserna, solona och de melodiösa bryggorna som ger låten en egen prägel, så hade The Quick And The Dead inte varit mer än en Flash To Bang Time – part II. Bryggan bygger upp alldeles för bra för att bandet ska kunna slarva ihop en såpass anspråkslös refräng.
Stefan Schwarzmann gör en stabil insats på hela skivan, vilket bör uppmärksammas. Även Herman Frank gör ett fint jobb, men man vet ju att det är Wolf som är gitarrhjärnan i Accept. Wolf har berättat att han brukade lägga de flesta gitarrerna själv på de gamla inspelningarna för att det skulle bli så tight som möjligt, frågan är ju i vilken mån detta lever kvar idag.
.
Avslutande The Galley är 7:22 minuter av väldig hårdhet, men det blir inte mer än ”standardbra” i betyg för denna låt som hade kunnats göra mer minnesvärd av detta heta och inspirerade Accept.
Låtens två sista minuter består dock av gitarrplockande och solande, vilket jag har stor behållning av. Inte direkt Michael Schenker-klass, men melodierna är ändå vackra och avrundar skivan fint.
.
Sammanfattningsvis så kan jag känna att Stalingrad inte är lika spretig som föregångaren, utan är lite mer jämn i kvalitet.
Topplåtarna finns där, låtmaterialet är starkt och de individuella prestationerna går inte att anmärka på.
Accept fortsätter att leverera, även på vad jag från början trodde var lånad tid.
Metal-hjärtat slår fortfarande, tack och lov.
.
Bäst: Wolf Hoffmanns enorma känsla för riff och melodier.
Sämst: The Galley hade kunnat vara ett stort och minnesvärt epos.
Betyg: 8/10
.
Viktor Skatt
