Datum: 2014-04-27
Som Harry från Die Hard så vackert skanderar från scenen; ”vilken jävla bakfull söndagspublik!” Nä, det är en aningens trött skara människor som har masat sig upp från soffans sköna kuddar för att inta Göta Källare. Lokalen gapar sorgligt tomt när endast ett femtiotal gäster har valt att besöka Sunday Bloody Sunday. För vissa av banden är det ett dråpslag för intensitet medan andra tar det med en klackspark. Die Hard kör med fler humorinslag medan Nattas gungar på som om inget hänt. ”Det där är min manager”, ropar sistnämnda bands sångare och pekar på crankitup-vinnaren Marcus när denne föreslagit en klunk Fanta till varje klunk öl.
Smothered
De inledande tonerna är tunga och intensiva men uppbackningens från åskådarnas sida är obefintlig. Dödsmetallkvartetten har dragit största nitlotten när de inte bara får agera öppningsakt utan även möts av ett så sparsamt besökarantal. Kanske är det också detta som spökar under spelningen gång. För musiken bjuder på attityd och gitarristen Stoffe Eriksson klarar av att både riffa och levererar gutturala vrål. Emellertid har musiken i sig själv bra mycket mer slagkraft än vad övriga musiker lever ut. Det saknas en viss bredbent attityd där framträdandet inte speglar tongångarna. Bandet är dock otursförföljt. Staffan Wensby får problem med basen och lagom mot de sista låtarna blir det en pinsam tystnad i lokalen när trummisen Viktor Eklund måste fixa tekniken runt trummorna. Råbrutala Phlegethon lyckas dock rädda upp stämningen så när bandet går av scen har i alla fall några vilsna själar vågat sig fram.
Bäst: attitydsrik dödsmetall!
Sämst: det är rätt så stelbent på scen.
Betyg: 6/10
Nattas
Det första som slår mig när kvällens andra akt går på scen är att dessa fyra killar utstrålar erfarenhet. Något uppsving i extrem intensitet blir det inte men det finns en viss närvaro i framträdandet som är svår att beskriva. Avslappnad attityd, markant dominerande basgångar, vältaligt mellansnack som aldrig känns krystat av en sångare som sjunger sig själv till gåshud. Bandets blandning av thrash och black metall uppbackas av ett svängigt gung. I sju års tid har jag blivit tillsagd att se bandet live, nu undrar jag varför jag aldrig kommit till skott. Det är inte fantastiskt men det är bra mycket bättre än vad denna trötta publik förtjänar. Stillborn presenteras som en moralfråga. Vad hade hänt om snickaren Jesus varit dödfödd? Kvällen till ära bjuds det även på låten Where is your God? som kvartetten aldrig har spelat live förut. Lite knorrande blir det från en överförfriskad dam som klagar på att det är för mycket snack och för lite spel. Något som går bandmedlemmarna förbi varvid de istället fortsätter att leva loss och ha kul på scenen.
Bäst: erfarenhet, närvaro och mycket bas.
Sämst: även om det bjuds på ett energimässigt uppsving tänder det aldrig till i lokalen.
Betyg: 7/10
October Tide
October Tide har i många års tid starkt sammanlänkats med Katatonia. Inte så konstigt när två av bandets medlemmar har huserat i denna akt. Samt faktumet att båda banden delar ett snarlikt doomdödsmetall-sound. Sångaren Alexander Högbom ser ut som en svärmorsdröm där han står i sin vita tröja och nästan lite blygt håller micken i handen. Sedan öppnar han käften och låter plötsligt som Hin Håles avkomma. Touché! Det är inga dunungar i denna konstellation utan ytterst skickliga musiker. Som står stilla. Väldigt stilla. Ska jag vara helt ärlig är det minimal aktivitet på scen. Å ena sidan är väl inte musiken uppbyggt för att bandet ska fara runt som vilda höns. Å andra sidan har jag sett bra mycket mer energi hos andra konstellationer med likartad musikalisk framtoning. Caught in Silence agerar sömnpiller och det är först efter halva setet, lagom till Blue Gallery, som det blir lite mer intressant. Men överlag får bandet tyvärr ytterst lite kontakt med folket framme vid scenen och framträdandet blir en aningens platt.
Bäst: Blue Gallery, enda låten som väcker lite mer entusiasm.
Sämst: medlemmarna är lite väl stillastående på scenen.
Betyg: 6/10
Die Hard
Uppsalatrion har en purfärsk ny medlem bakom trummorna så ikväll är det upp till bevis. Trummisen Eric gör inte undertecknade besviken. Det bjuds på våldsamt bankande med lika skitig energi på frontlinjen. Bassisten Harry och gitarristen Simon kämpar på bra med växelsången även om sistnämnda hörs bättre än sin kollega. Om detta beror på en lågt inställd mikrofon eller inte är svårt att avgöra. Överlag är ljudet bra i lokalen och bandets musik kommer till sin rätt trotts någon miss här och där. Det är simpel thrashmetall utan krusiduller. Redan från start märks det att grabbarna skiter fullständigt om det är fem eller femhundra i publiken. De röjer på som vanligt och Harry skjuter iväg några klockrena pikar mot åskådarmassan och deras bristande aktivitet. Det bjuds på mörk humor i Necromantic Action och när Black Mass tuggar igång har tiden stannat någonstans vid sent 80-tal. Som huvudakt har Die hard fått några minuter extra jämte övriga band. Dessa förvaltas väl med bland annat Venom-covern Bloodlust. I slutändan lyckas uppsalaborna dra mest publik till scenen. Dessutom lyckas de tagga upp åtminstone en åskådare så till den grad att han försöker slita omkull staketet.
Bäst: ”vi-skiter-i-allt” är en vinnande attityd.
Sämst: bandet gör sig verkligen inte bra med en sådan här dålig publik.
Betyg: 7/10
Text: Cecilia Wemgård
Foto: Sandra Thulin
Fler bilder hittar ni här – LÄNK
