I nådens år 1995 började den svenska death metalscenen svida om helt och introducera melodiska element i sin brutalitet. Den gamla skolans mangel byttes ut mot allskönt trudeluttande där Götebrogsscenen kom att ha en ledande roll. Samtidigt i lilla Helsingborg bildade en trio musiker ett eget band under namnet Inferior Breed. Dock kom detta nästan omedelbart att kasseras för det kanske mer igenkännliga namnet Soilwork. Tiden förflöt och 20 år senare är Soilwork ett etablerat namn inom svensk metal. Med ett nytt alster bara några dagar bort är det sångaren Björn ”Speed” Strid, medgrundare och enda kvarvarande originalmedlem, som hör av sig via Skype för att diskutera tionde plattan Ride Majestic. En platta som innehåller allt från drömmar om undergång till hyllningar av avlidna familjemedlemmar.
– När vi gjorde förra plattan och dubbelalbumet The Living Infinite(2013) bestämde vi oss för att våga ta ut svängarna och låta folket i bandet utmana sig själva som låtskrivare, säger Björn. Ska man göra en dubbelplatta kan man inte göra två stycken Stabbing the Drama(2005) på varandra, det går bara inte. Dubbelalbumet behövde vara varierat för att hålla en schysst känsla rakt igenom då det är rätt mycket att ta in på en dubbelplatta. Vi var rätt så lekfulla när vi närmade oss den plattan och hittade nya sätt att utrycka oss på. På många sätt fick vi nytt självförtroende. När vi sedan närmade oss processen med att skriva Ride Majestic valde vi att fokusera på de mörkare delarna från The Living Infinite samt att vi har försökt att utveckla dem.
– På många sätt är nya plattan väldigt mörk och melankolisk i jämförelse med förra plattan samtidigt som den tar vid där denna slutade. Skivan är väldigt spontan och lekfull och det är just det som jag tycker är så jäkligt kul. Vi hade en period under 2000-talet där jag var rätt så straight forward med en traditionell sånguppbyggnad av intro, vers och så en catchy refräng med melodisk sång. Nu är det inte alls lika förutsägbart även om förutsägbarhet i sig inte är något dåligt. Förutsägbarhet kan även vara skitbra. Jag tycker exempelvis att även vi har skapat bra förutsägbar musik.
Att en levande låtstruktur och spontanitet präglar Ride Majestic lyser igenom och Björn pratar entusiastiskt om hur kul det är att skriva på detta nyfunna sätt. Att slippa den hårdragna planeringen för en mer lekfull attityd må låta trevligt på pappret och trots en ny glödgande skaparglädje är tematiken knappast något att skratta åt. Speciellt när döden knackar på dörren.
– Allt det där hände när vi var i studion och spelade in skivan vilket var ganska surrealistiskt. Det var fyra familjemedlemmar som gick bort under två månaders tid. Det var otroligt svårt och vi hade bara bokat sex veckor i studion för att fästa verket. När sedan de här började hända så drog vi ut på tiden i studion och jag kan på något vis känna att det var tur att vi var i studion när detta hände. Någonstans blev musiken mycket av en tröst, hade vi haft ett år ledigt och inte gjort någonting då vet jag inte vad som hade hänt. Jag tror inte att det hade varit bra för bandet i slutändan, istället blev det här en kreativ process på en helt annan nivå. Just hur vi närmade oss inspelningen och när det händer så nära en själv så är det självfallet att det påverkar en otroligt mycket. Skivan blev ett sätt att kanalisera känslorna i musiken.
– För första gången spelade jag in all min sång själv och detta gjorde jag i min barndomsstad Landskrona som jag har flyttat tillbaka till. Jag har hängt med gamla polare som jag spelade i band med innan Soilwork samt att jag spelade in sången i en polares gamla rum som han hade inrett i sitt hus. Det kändes gott och avslappnat. Jag kunde komma hem och kanalisera känslorna på ett bra sätt. Därför känns skivan väldigt äkta och påtaglig. Nu efteråt känns det som att när man gått igenom det här och gjort en sådan allvarlig platta så har jag ingen lust med att vara en dysterkvist. Jag vill att det här ska vara en hyllning och en fest även om det blir en mörk sådan. Jag har släppt in väldigt mycket mörker och accepterat det.
Skulle vi kunna säga att plattan är en tribut till de avlidna?
– Ja, det är det absolut och även innan de här sakerna började hända så visste vi att det skulle bli en ganska så mörk platta. Både existentialistisk och med existentiella frågor. Visst gick vi igenom sådana på The Living Infinite men frågorna på nya skivan är mer förankrade i när man vet att allt kommer att gå under. Det är rätt allvarliga och mörka ämnen men så har det alltid varit för mig. Det ska vara ett otroligt allvar när man går in i studion, mycket känsla och närvaro, men sedan när man väl har gått igenom det så måste det bli en fest. Det blir en gravöl på ett positivt sätt, en gravgammeldansk eftersom det är vår officiella dryck. Man måste inte vara en dysterkvist som står och tjurar i ett hörn. Det här är en naturlig del av livet som vi har gått igenom och man vet aldrig när det kan hända igen.
Det var en av låtarna vars titel fångade mitt intresse, Father and Son watching the World go down.
– Jag hade en dröm där jag och min far står i vardagsrummet hemma hos mina föräldrar. Plötsligt sker ett buller, eller ett skalv och plötsligt inser jag att det inte är en jordbävning eftersom jag redan varit med om en sådan. Jag insåg att det är nu världen går under, det är nu det sker och när jag ser in i min fars ögon inser jag att nu är det slut. Den skräcken… den drömmen var så fruktansvärt realistisk att jag med ärlighet kan säga att jag nu vet hur det känns om det skulle hända på riktigt. När jag vaknade var jag helt genomsvettig och skakade. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med den upplevelsen och även om det var en dröm så var den så fruktansvärt verklig.
Du är så otroligt självutlämnande i dina texter, vad tror du skulle hända om du inte hade Soilwork som säkerhetsventil?
– Bra fråga, det är tur att jag har Soilwork. Det är en jäkla tur…
Text: Cecilia Wemgård
Foto: Hannah Verbeuren Photography
