Datum: 2017-05-06
Det är glada vänners lag som slår sig ihop för en spelning av särart i kungliga huvudstaden. Där två av drabanterna krigar med doom metal som vapen står den tredje akten och hytter med en näve av klämcheck heavy metal. Kontrasterna är både rika och få, på samma gång, hur konstigt det än låter. Dessutom är det få som lämnar denna afton utan ett lyckligt leende på läpparna.
Solstice
Har man nästan tre decennier av (mer eller mindre) aktivitet i bagaget kan man stolt titulera sig själv som veteran. Brittiska Solstice spelade doom metal innan termen ens var myntad och kom att gjuta in sig själva i betongfundamentet av brittisk metal. Däremot har det varit snålt på albumfronten, endast två gjutna vax kan gruppen skryta med. Dock går det rykten om att ett tredje album kan vara på ingående. Det informeras däremot tidigt om sångproblem då ungtuppen Paul Kearns verkar ha dragit på sig något så allvarligt att hans röst kan ge upp när som helst. För att väga upp för detta har låtlistan sänkts i tonart och publiken uppmanas att göra sångarens jobb. Något som sker med skiftande kvalité och halvnakna publikdeltagare. Största problemet är verkligen inte att Paul sjunger falskt som en skata. Istället ligger problematiken hos gitarristen och grundaren Richard M. Walker som lika gärna kunde ha spelat sitt falska fingerplinkande på en gnisslande fogsvans. Skillnaden skulle ha varit minimal. Kanske är också bristen på gammalt material en bidragande faktor till att det bara stundom skiner till under framträdandets gång. Bristen på de tidigaste låtarna känns som ett svek och det nya materialet får vi helt enkelt erkänna är av medioker karaktär.
Betyg: 5/10
The Doomsday Kingdom
Domedagens kungadöme är egentligen en synonym för Candlemass-grundaren och svenska doom metal pionjären Leif Edlings mentala hälsa. Född ur känslobekymmer, depressioner och utbrändhet är The Doomsday Kingdom projektet som musikaliskt låter som en sammanslagning av allt han tidigare släppt. Lite som ett crème de la crème av svensk doom metal, och framförallt mer Candlemass-klingande än dagens Candlemass. Den intressanta twisten på det hela är att heavy metal bandet Wolf har lånat ut sin sångare, Niklas Stålvind, till det hela. Där vi i vanliga fall är vana att höra Niklas pricka den ena falsettonen efter den andra blir det under aftonen mer avskalat. Tonerna är lägre varvid domedagskänslan faktiskt infinner sig. Största problemet med musiken är inte att den är dålig. Med så många veteraner på varje instrument är det omöjligt att misslyckas som liveband. Snarare trampar bandet lite väl ofta i både säkra spår och kletig sirap. Tempot ska må hända vara långsamt men att söva publiken är nog inte slutmålet.
Betyg: 6/10
Manilla Road
Gammal är ändå äldst, det vet vi alla. Legendariska jänkarbandet Manilla Road har underhållit sin publik i 40 år. Sprungna ur Kansas jord har de lämnat ett markant djupt spår i den åker de poppade upp ur samt ett lika gigantiskt spår i amerikansk heavy metal. Redan från start sätts ribban högt och med hårdrock av den genuina gamla skolan möts gubbarna av ett öronbedövande vrål. Här klättrar allsången med vassa naglar längst väggarna och hotar att slita av taket med våld. Det melodiösa blandas med det melankoliska när sångaren Bryan ”Hellroadie” Patrick sätter den ena pricksäkra (och äckligt höga) tonen efter den andra. Inte blir det sämre av att åldersmannen, tillika gitarristen och grundaren, Mark Shelton uppvisar en nästan bisarr vitalitet i ackordtagande. Med en jämn blandning av gammalt och nytt, snabbt och långsamt, skapar Manilla Road en ständigt intressant liveupplevelse som är svår att toppa och stoppa. Det är givet vilka som kammar hem flest poäng denna afton, och det tål att upprepas att gammal är äldst.
Betyg: 9/10
Fler livebilder hittar du här – LÄNK
Foto och text: Cecilia Wemgård
