Massimiliano Antonio Cavalera, mer känd som den gutturala vrålaren Max Cavalera, föddes den 4 augusti 1969 i Belo Horizonte, Minas Gerais, Brasilien. Under första halvan av 80-talet kom han att grunda det legendariska thrash metalbandet Sepultura, det första extrema metalbandet från Brasilien som slog utomlands. På grund av konflikter mellan bandets manager, tillika Maxs fru Gloria Cavalera, och övriga bandmedlemmar kom han att lämna Sepultura 1996 för att bilda Soulfly. Ett band som nu gör sig redo att släppa sin tionde fulländare, Archangel.
– Visst är det mitt i natten för dig i Sverige, frågar gitarristen och sångaren Max Cavalera via en skype-linje från USA. Just nu i slutet av sommaren är det skitvarmt här i USA men vi håller oss aktiva. Vi har en större turné på g och albumet ska snart släppas. Det är riktigt intressanta grejer som är i faggorna. Hittills idag har jag haft fyra intervjuer och en hel del av dem har varit med gitarrtidningar. Vi har bara fokuserat på utrustning, strängar, ampar och annat djupgående om gitarrer. Ingenting som du vill snacka om hoppas jag? Inte? Bra!
– Jag är riktigt exalterad inför det här albumet. Archangel blev i slutändan riktigt cool. För mig är ljudet annorlunda och inom extrem metal så är själva ljudbilden ändå unik. Albumet är tungt, ja, nästan death metal-inspirerat. Vilket också är en genre som jag lyssnar på under min fritid tillsammans med black metal och hardcore. Därför är jag också glad att albumet har drag av dessa stilar.
Personligen fann jag variationen av teman mycket intressant. Du har både bibliska, traditionellt rena metaltugg och Game of Thrones-teman som betas av.
– Tanken bakom albumet var att inte bara göra en enda grej utan snarare skapa kontraster. Där av valet av att ha med bibliska teman och sätta dessa i kontrast med klassiska metaltexter såsom We Sould Our Souls To Metal och Live Life Hard!. Båda låtarna handlar om metal, livet på vägarna och jag tror att kontrasten mellan det och en låt som Sodomites, som handlar om konstruktionen av Sodom, är riktigt intressant. Jag vet inte exakt hur jag ska förklara det hela men texterna passar ihop med varandra. Det är det som gör skivan intressant för mig. Hade hela skivan haft en biblisk överton hade det nog blivit för mycket för lyssnaren att ta till sig och kanske hade vi då också tagit tematiken lite för långt. Genom att ha den blandning vi faktiskt har behåller vi glöden och får det att låta väldigt mycket Max (Cavalera). En låt som We Sould Our Souls To Metal är väldigt mycket en Max-sång. Det är en ren och sann förklaring av min kärlek till metal.
– Jag är inspirerad av många band. Behemoth, Watain och Cannibal Corpse för att nämna några få. Men sedan gästas plattan av musiker från yngre band såsom King Parrot och det är dessa ungtuppar som har hjälpt oss att hålla skivan så fräsch att den låter som och kan mäta sig med dagens metalscen. Jag visste att australiensare var galna men när jag såg dem röja arslet av sig live utan tröjor med magarna hängandes utanför byxlinningen tyckte jag att det var helt fantastiskt. Kanske är det dessa grabbar, och band som dem, som kommer att forma metalscenen och guida den in i framtiden.
Så det är dags för Max Cavalera att börja plocka av sig på överkroppen?
– Nja, jag tror nog att jag håller mig till mina rötter. Jag gillar mina metaltröjor och min väst. Men jag tycker att det var riktigt kul att se King Parrot göra sin version av vad metal är. Det är också lite roligt för de kommer från en hardcore mentalitet. De bryr sig inte om utseendet. Det handlar enbart om musiken och jag gillar det. Samtidig är jag ett stort fan av Behemoth där allt handlar om utseende och image. Det är skönt att se att metal förgrenar sig och gör stora utsvängningar åt alla möjliga håll och kanter.
Men även du representerar metal och en stor del av metalhistorien, så nu när du släpper ditt tionde album med Soulfly så är det nog fler än mig som undrar vad det är som driver på.
– Jag var en fattig pojke i Brasilien som sedan fick turnera hela världen så det är en lång men intressant resa jag har gjort fram tills idag. Den har inte enbart inkluderat framgångar utan även en hel del tragedier (Max styvson Dana ”D-Low” Wells dog i en bilolycka 1996). Det har också funnits stunder av besvikelse, som att lämna Sepultura, men jag skulle ändå aldrig byta bort det jag har genomlevt. Det har varit en fantastisk resa.
– Det kluriga är att inte upprepa sig själv och det är där som stressen sparkar in vilket har gett mig vita stråk i skägget, skrattar Max ödmjukt. Det är svårt men inte omöjligt, du måste vara medveten om dina influenser och använda dessa på ett bra sätt. Det gäller att hitta just de ämnen du själv vill prata om och sedan vara ärlig med vad du faktiskt säger. När jag fann de bibliska utdragen till Archangel villa jag vara så sann till materialet som möjligt. Jag läste gamla testamentet och studerade dokumentärer på TV:n. Jag vill göra saker som jag ändå har ett hum om så därför ligger det alltid en del efterforskning bakom ett album som detta.
–Archangel är en ny början för Soulfly, det är vår tionde platta och vi har valt att verkligen töja på gränserna för vad Soulfly är. Vi fann mycket inspiration som kommer att kunna ta oss in i framtiden. Skivan har öppnat upp en väg som vi kan vandra utan att tappa essensen av vad vi är. Jag känner mig själv tillräckligt mycket för att veta att jag alltid kommer att sträva efter att aldrig upprepa mig själv samtidigt som jag vet att jag inför nästa album kommer att lägga ned många timmar på att efterforska helt andra ämnen. Men du, det är där det roliga ligger i att skriva musik. Att få leva och verka i scenen idag är en välsignelse.
Dina tre söner (Richie, Zyon och Igor) är med och spelar på nya skivan. Kan vi kalla Archangel för ett familjeföretag?
– Ja, till viss del i alla fall. Zyon spelar på hela plattan och gjorde ett fantastiskt jobb bakom trummorna så jag kunde inte vara mer stolt över honom. Igor och Richie sjunger på låten Mother of Dragons och vi är som en enda stor familj i bandet. Även i grabbarnas egna band har vi samma crew och samma roddare. Några av roddarna har hängt med mig i 20 år och vi reser runt som en stor familj av zigenare. Det är en helt fantastisk livsstil och jag skulle inte byta bort den mot något. Om det finns någon rivalitet emellan oss som musiker? Nej, jag tycker det är ballt att de är unga och hungriga. De letar efter sin egen plats i den här scenen och kämpar på med brinnande glöd.
– Jag har alltid varit en familjeorienterad metalsnubbe. Det är något jag tycker att fler människor skulle eftersträva. Vi behöver fler metalpappor och metalmammor som har metalungar. Det vore underbart om vi kunde fylla planeten med metalfans.
Din fru är en riktig metalmamma om jag förstått det hela rätt.
– Precis, hon är en ”Mother of Dragons”.
Så den sången handlar inte alls om Game of Thrones utan om din fru.
-Det är faktiskt något som folk på internet och på Facebook kallar henne. Jag ville göra en sång till henne och istället för en kärleksballad skrev jag en riktig thrash metaldänga. Ungarna fick sjunga på den och Richie fick skriva lyriken. Sedan älskar jag även Game of Thrones och vet att det finns en drakmoder där så visst finns det en länk men låten är inspirerad både av min fru och av serien. Mest av min fru dock. Jag tycker det är ballt och det är en bra liknelse. Det är ett fantastiskt smeknamn för henne eftersom våra ungar är som små extroverta drakar som har en ljus framtid inom musiken.
Text: Cecilia Wemgård
