Universal Republic Records
Släpps den 1 april 2014
Första april är utan tvekan det mest passande datumet för ett skivsläpp med Steel Panther. Skojrockarna från Los Angeles har på bara några år gjort sig kända genom att parodisera 80-talet in all its glory med heavy metal, hårspray och spandexbrallor. De är medvetet tramsiga, de sjunger i stort sett bara om sex, drugs & rock n’ roll – men de gör det också jävligt bra. Sålänge man är medveten om vad man ger sig in på när man påbörjar lyssningen av en Steel Panther-skiva så är det lugnt. Om du nu mot förmodan inte känner till Steel Panther sedan tidigare och om du är lättstött när det kommer till sexistiska skämt så kommer här första och enda varningen: Steel Panther är stötande!
Nya plattan All You Can Eat är bandets tredje album och bara att läsa igenom titlarna i låtlistan får mig att dra på smilbanden och skaka lätt på huvudet. Titlar som Pussywhipped och Fucking My Heart In The Ass osar verkligen Steel Panther. Vartifrån de får idéerna till låtarna vet jag inte, och ärligt talat vill jag nog inte veta heller. Gruppsex på ålderdomshem, en och annan porrterm, PMS-brudar och en stor klick självförtroende. Koka ihop ovanstående ingredienser och du får en klockren Steel Panther-platta. Nu är vi förhoppningsvis överens om att låttexterna inte är till för att vinna prestigefyllda priser, de är inte till för att väcka debatt, de är inte till för att förnedra kvinnor – de är till för att underhålla, vilket de definitivt gör.
Dessa män i spandexbrallor och peruker är utan tvekan ett skämtband, men de är även duktiga musiker. Låtarna är som på båda de två tidigare albumen, Feel The Steel (2009) och Balls Out (2011), uppbyggda av starka melodier och solon, stötande texter och trallvänliga refränger. Bortse från de absurda låttexterna så är Steel Panther egentligen som vilket glammetalband som helst (lyssna på bandets cover av Don’t stop believing så förstår ni vad jag menar).
All You Can Eat börjar med en akustisk gitarr, men går efter knappt en minut över i ett betydligt snabbare tempo med öppningsspåret Pussywhipped. Låten är fartfylld och helt okej, men den sticker inte ut så mycket som jag hade önskat. Den är en i mängden av alla låtar som detta band har serverat oss. Jag hade nog föredragit om nästa låt istället hade varit öppningsspår. Nästa låt på plattan är även albumets första singel, Party Like Tomorrow Is The End Of The World. Eftersom den här låten släpptes redan i höstas så har jag redan hunnit lyssna in mig på den ett flertal gånger. ”Party freakin’ hardy” har dessutom hunnit bli ett favorituttryck. Den här låten står för allt som Steel Panther är, vilket blir extra tydligt när man ser musikvideon. Den utspelar sig på en fest. Det förekommer tuttar, droger och fler tuttar. Det är lite som en American Pie-film på dryga fem minuter.
Resten av plattan består dessvärre av flera enformiga låtar. De är rent ut sagt ganska sega. Inte förrän nionde spåret, B.V.S. (som i sann Stålpanter-anda står för ”Big Vagina Syndrome”) får plattan ett till ordentligt lyft. Det är absolut inte dåliga låtar, faktum är att de allra flesta låtarna på albumet har en irriterande tendens att sätta sig på hjärnan. MEN Steel Panther är ju ett ”partyband”, just därför känns det synd att att nya plattan inte bjuder på fler partyklassiker.
All You Can Eat är en buffé med tolv rätter och sålänge man kommer ihåg att krydda med en rejäl nypa salt så tror jag att plattan kommer tillfredsställa många hårdrockares musikaliska smaklökar.
Bäst: Det är minst lika underhållande låttexter som på de två tidigare plattorna.
Sämst: Många ballader, inte så mycket partystämning med andra ord.
Betyg: 6/10
Låtlista;
1. Pussywhipped
2. Party Like Tomorrow Is The End Of The World
3. Gloryhole
4. Bukakke Tears
5. Gangbang At The Old Folks Home
6. Ten Strikes You’re Out
7. The Burden Of Being Wonderful
8. Fucking My Heart In The Ass
9. B.V.S.
10. You’re Beautiful When You Don’t Talk
11. If I Was The King
12. She’s On The Rag
