25/1 – 2012
Debaser presenterar ett mångfald inom musik och artister lika stort som Arvikafestivalen i svunna tider gjorde. Ikväll är det dags för delar av det glada 80-talet att visas upp då Steelwing, Skull Fist och Screamer bjuder på konsert.
Först ut på scenen är Screamer, fyra killar från Ljungby som sedan starten 2009 har varit ute på vägarna för att förverkliga sin dröm – att kunna livnära sig på skitig adrenalindoftande rock n’ roll. De släppte sitt debutalbum Adrenaline Distractions, i november 2011 med hjälp av det tyska skivbolaget High Roller Records.
Medlemmar: Christoffer Svensson (sång och bas), Anton Fingal (gitarr och sång), Dejan Rosi? (gitarr) och Henrik Petersson (trummor).
Det som genomsyrar Screamer, Skull Fist och Steelwing är att alla tre är hängivna 80-talets hårdrocksscen. Hårdrocken användes för att slå tillbaka emot samhällets press och normer, en (förlängd) tonårsrevolt emot etablissemanget. Det vi idag, utan viftande pekfingrar från omgivningen, får lyssna till skapade förfäran och panik över ”dagens ungdom” bland den äldre generationen på sin tid. Det här kanske du vet?
Tillbaka till denna kväll. Screamer inandas och utandas 80-tal, detta märker man från första låten, Adrenaline Distractions, till den avslutande och lite mer grooviga heavy metal-låten, Rock Bottom. Detta är dessutom ett bra val av avslutningsnummer på grund av sin allsångspotential. Genom hela framträdandet hittar vi gott om influenser från såväl Iron Maiden som Motörhead, sistnämnde märks extra mycket i den lite skitigare speed metal-låten Screamer.
Screamer visar prov på ett stort självförtroende och trots det blyga publikantalet på 50 personer tar de över hela Debaser.
Utöver klassiska rockposer bjuds vi på ett riktigt grymt gitarrspel från Dejan som är den lekfulla medlemmen och bemästrar att spela gitarr bakom huvudet; till Anton som är mer stillastående med en väldig pondus och en grym närvaro samt känsla i sitt spel. Riffen, i synnerhet solopartierna är i världsklass. Christoffers röst är riktigt bra och utvecklas fortfarande, hans höga register får mig att dra på smilbanden och tänka på rosor istället för Satansmusik.
Ingen är perfekt och det negativa med Screamer är att de ikväll känns för tekniska och konserten känns inövad, skitigheten som man är ute efter under en rockkonsert uteblir. Detta är dock bara en liten bagatell på en annars felfri konsert och Screamer bevisar än en gång att Sveriges hårdrocksscen är i trygga händer de närmaste tjugo till trettio åren. För er som ännu inte upplevt detta magnifika band – gör det!
Nästa band ut är kanadensiska Skull Fist som följer upp sin EP Heavier Than Metal med debutplattan Head Öf The Pack.
Medlemmar: Jackie Slaughter (sång och gitarr), Casey Slade (bas), Jonny Nesta (gitarr) och Jake (Trummor).
Skull Fist är ett speciellt band, det är deras första turné i Sverige och det band som ikväll har störst samt starkast publikstöd. Det finns ändå något med Skull Fist som inte tilltalar mig och jag är inte speciellt sugen på att lägga dem på minnet. Så vad är det som gör detta energiska band med en grym närvaro så dåligt? Detta band som kommer in på scen och river av sina instrument som om de inte har gjort något annat? Skälet är sångaren och grundaren Jackie som både är bandet starkaste och svagaste länk.
Han är starkast då han har tekniken och snabbheten i sina fingrar, en riktigt skön scennärvaro och är väldigt energisk. Han är även den svagaste länken då hans röst verkligen inte passar in, den är inte harmonisk för fem öre och han använder sig av ett högt register utan att variera det med olika tonarter vilket blir olidligt efter några låtar. Skull Fist skulle behöva en sångare som besitter ett lägre register med mer ondska i. Kontrasten mellan det snabba spelet och att låta som att man har en högaffel i röven är inte vackert. Även om hans röst inte tilltalar mig ett dugg så måste jag ändå säga att den funkar i lite långsammare partier som balladen Commit to Rock, den energirika Head öf the Pack och sista numret No False Metal, tre låtar gör dock inte en hel konsert.
Övriga medlemmar är också ganska tråkiga förutom Casey, basisten som får hela scenen att gunga med pumpande och attackerande riff, han har även en grym poncho (ryamatta?) på sig som tyvärr åker av när värmen blir för hög. Jonny står mest still vid sin sida av scenen och levererar självsäkert med sin gitarr, varken mer eller mindre! Han är den som tar minst plats om man inte räknar med Jake på trummor som jag inte alls lägger märke till förrän i sista låten. Hade han fått lite mer uttrymme i de andra låtarna hade fyllnaden i konserten kunnat höjas ett snäpp.
Jag är säker på att ingen kommer sakna Skull Fist om detta var inte bara deras första utan också deras sista besök i Sverige. Skulle de endast hålla sig till det instrumentala så kanske, bara kanske kommer jag ge dem en andra chans. Tills dess: Lägg instrumenten på hyllan, klipp er och skaffa ett jobb!
Tredje och sista bandet för denna kväll är inga mindre än Steelwing från Nyköping. De startade 2009 och vann Rock the Nation Award samma år bland 1200 andra deltagande band. Vinsten var ett skivkontrakt hos NoiseArt Records där de släppte sitt debutalbum Lord of the Wasteland. Skrik, grymt gitarrspel och ett perfektionistiskt framträdande är det som kännetecknar Steelwing. För ungefär en vecka sedan släppte de sitt andra album: Zone of Alienation.
Medlemmar: Riley (sång), Robby Rockbag (gitarr), Alex Vega (gitarr), Nic Savage (bas) och Oskar (trummor)
Tänk er att Iron Maiden är ute på jakt en kväll efter ett byte, de ser Hardcore Superstar komma gående runt hörnet. Iron Maiden intar attackläge, klubbar ner Hardcore Superstar, drar med dem in i en mörk gränd och har överraskningssex. Nio månader senare föder Hardcore Superstar ett barn som de kallar för Steelwing. Detta är ingen felaktig beskrivning över vilka Steelwing är då de hämtar inspiration hos båda banden. Mestadels Iron Maiden men Riley påminner en hel del om en ung Jocke Berg både utseendemässigt och sångmässigt. Steelwing lär skapa lika stor hysteri bland tonårsflickor i framtiden som Hardcore Superstar gör idag. Riley är även en riktigt bra frontman med ett stort självförtroende trots sin unga ålder. Han har en fin scennärvaro samt en mimik som ökar trovärdigheten i musiken.
Steelwings resterande medlemmar är minst lika viktiga som Riley, som i Screamers fall går de hand i hand i en symbios. Samspelet mellan Alex och Robbys gitarrer är mer än skickligt och för tankarna till Iron Maiden, speciellt Robby som påminner om en ung Adrian Smith. De avlöser varandra med avancerade solon och snabba riff samt väldigt coola poser tillsammans med Nic och hans bas. Under Sentinel Hill som lyfter konserten till nya höjder går alla tre ner på knä framme vid scenkanten, gungar i takt med sina instrument upp mot taket och ner igen. Robby siktar med gitarren mot publiken samtidigt som han låter fingrarna tala och dominerar låten totalt.
Det är omöjligt att ogilla Steelwing, inte minst på grund av bandets energi, känsla och spelglädje. Publiken älskar dessa killar vilket bevisas i Full Speed Ahead där några börjar sjunga med, andra börjar dansa och ett fåtal börjar headbanga. Steelwing sprider en mysig stämning över Debaser ikväll och jag siar om en framgångsrik framtid, så länge de inte hamnar i ett träsk där de enbart attraherar unga tonårsflickor.
Summa summarum så är jag nöjd med kvällen, jag har upptäckt ett nytt band som jag kommer att följa i form av Steelwing, ett nytt band jag absolut kommer hålla mig undan från i form av Skull Fist och än en gång fått uppleva ett av Sveriges framtida bästa hårdrocksband Screamer. En onsdag kan spenderas sämre.
Bäst: Screamers adrenalindoftande rock n’ roll och Steelwings energi.
Sämst: Skull Fist.
Betyg: 8/10
Setlist Screamer:
Adrenaline Distractions
Screamer
All Over Again
I Know
My Thrill
Can You Hear Me
Rock Bottom
Setlist Skull Fist:
Attack Attack
Like a Fox
Get Fisted
Ride the Beast
Sign of the Warrior
Commit to Rock
Head öf the Pack
Heavier Than Metal
No False Metal
Setlist Steelwing:
2097 A.D.
Solar Wind Riders
Full Spead Ahead
The Illusion
Sentinel Hill
Tokkotai (Wind of Fury
They Came from the Skies
Lunacy Rising
Roadkill (…Or Be Killed)
Skribent: Jonas Persson.
Fotograf: Jonas Persson, Mattias Petersson och Jacob Jexmark. Bilderna hittar ni HÄR
