Det behövs knappast nämnas men förväntningarna inför tisdagens konsert på KB var skyhöga ända sedan turnén annonserades för tre månader sedan. I Juni står självaste Iron Maiden på massiva Friends Arena och redan igår kunde man alltså bevittna Steve Harris på lilla KB. Skillnaden är lätt surrealistisk. För att riktigt förstå vad jag menar även om man inte är ett Iron Maiden fan så får man tänka på att Harris grundade ett av världens största hårdrocksband för mer än trettio år sedan och har styrt det med enorm framgång sedan dess. Därför tycks det mig märkligt att mitt i en pausad världsturné ställa sig på en liten klubb i Skåne och göra något helt annat.
Men så är det också ett välkänt faktum bland fansen att basisten är en arbetsnarkoman av rang som helt enkelt inte kan hålla sig ifrån vägarna, eller studion heller för den delen.
Konserten på KB på tisdagen blev den första av tre i Sverige någonsin med detta bandet och trots att de bara har hunnit med tolv spelningar så har de redan hunnit bli väldigt samspelta och trivs uppenbarligen tillsammans på scen.
En av de stora frågorna inför turnén har tveklöst varit huruvida setlisten skulle komma att bjuda på några överraskningar i form av Iron Maiden låtar, men där gick man bet. Samtliga låtar som kom att dukas upp igår kväll kom ifrån soloprojektet, ja hela albumet ”British Lion” sånär som på låten ”Lessons” avverkades live och övriga sex låtar utgjordes av ännu färskare alster och en bejublad cover på UFO’s ”Let It Roll”.
I ärlighetens namn så gör det inte mig det minsta att de gamla klassikerna uteblev. British Lion är en slagkraftig platta innehållandes trallvänlig hårdrock av välkänt Harris-snitt och utan att för den skull låta som Maiden visade man att materialet klarar av att stå på egna ben även i en live-sättning.
På ett sätt torde det nästan vara en otacksam uppgift Richard Taylor har åtagit sig genom att agera frontman åt Harris, då det är ytterst svårt att bortse från vem den reslige basisten normalt sett flankeras av. Taylor hanterar dock uppgiften med bravur och har redan från början publiken ätandes ur sin hand med sin intensiva sångteknik. Övriga kompmusiker: gitarristerna Grahame Leslie och David Hawkins håller däremot relativt låg profil tillsammans med trummisen Simon Dawson och gör inte mer ”väsen” av sig än de måste.
Steve Harris däremot ser ut att trivas som fisken i vattnet där han ivrigt attackerar scenen från samtliga flanker med sin kännetecknande kulsprute-hållning på basen, givetvis med ena benet vilande mot monitorn. En pose som mannen har gjort nästan lika berömd som låtarna han framför.
Lagom till det blir dags att introducera bandmedlemmarna vid namn nämner sångaren lite diskret att det de facto är Harris födelsedag (han fyllde 57 år igår) och vid ett sällsynt tyst ögonblick tar jag själv initiativet och startar högljutt inledningen till ”Happy birthday-visan” varpå snart resten av lokalen fyller i till den firades glädje.
Allt som allt levererade Steve Harris och hans British Lion en hejdundrande arsenal av hårdrock i går kväll och med handen på hjärtat så har jag inte hört en publik på KB skråla eller röja såhär mycket på väldigt länge så det är med glädje och hes stämma som jag delar ut min första fullpoängare till denna konsert. 5/5 således.
Fansen behöver ingalunda vara oroliga för att Steve ska få blodad tand och lägga Iron Maiden på is för han har varit väldigt tydlig i media om att huvudbandet alltid kommer att vara högsta prioritering.
Bäst: Hockeykörerna publiken uppmanades till i de trallvänliga låtarna ”Do you want it”, ”Let it roll” och det framtida anthemet ”Eyes of the young”.
Bäst #2: På sin 57:e födelsedag tog sig den trötte Steve Harris tid att fotografera sig med en & en samt signera autografer åt de trogna fans som väntat utanför en timma efter spelningen, undertecknad inkluderad.
Sämst: Det hade inte skadat att få höra EN Maiden låt.
Text & Foto: Martin Jönsson
