Datum: 2017-11-25
Punk i kvadrat blir det när Fryshusets lilla scen, Klubben, förvandlas till ett slutsålt trallpunksparadis. Med en salig blandning av gammalt och nytt, ung och pensionär, är det klackarna i taket som gäller för både publik och musiker. Medan vissa band kan stoltsera med flera decennier på nacken är andra nykläckta, och i kombination med varandra vittnar aftonen om att svensk punk är vid liv och frodas utan dess like.
Strebers
Strebers var bandet som under mitten av 80-talet sparkade högt upp i högerpolitikens vitala delar bara för att se sin trummis och huvudsaklige låtskrivare Johnny Rydh dö i en bilolycka 1992. Ett namnbyte blev av vikt och Dia Psalma var fött. Därefter har det varit av och på med medlemmarnas aktivitet, men sedan 2014 kan fansen glädja sig åt att båda banden är aktiva. Med vetskapen om att vi kommer att få se medlemmarna två gånger denna afton är det under Strebers fana de inleder spelningen. Det är skitigt, tralligt och allsångsvänligt där glädjen åtminstone stundom skiner från scenen. Tyvärr verkar publiken ha uppnått en vuxen ålder som förbjuder mer röj än att nicka på huvudet. Å andra sidan är det ett Strebers på halvfart som pyser mer än det ryker. Här känns det som att männen sparar på krutet för att hålla sig pigga till omgång nummer två, vilket är att snuva fans på konfekten. Det är först när monsterhiten Betongbarn ljuder i högtalarsystemet som det bjuds upp till en regelrätt moshpit. Det är även här bandet gör en u-sväng och börjar bjuda på lite rejäl energi med Högervindar och Blod Svett & Tårar. Det är fartfyllt och kul, men det känns också som att bandet tar till billiga knep för att maskera att de inte orkar ge allt. Lägg hitsen i slutet och vips har du en spelning som ger sken av att vara fenomenal, men som genererar en svag bitter smak av besvikelse långt bak i gommen.
Betyg: 6/10
Midnite Stalkers
Midnite Stalkers är lite av en hemlig joker med blandade intryck. Bandet har hållit på sedan 2005 i olika konstellationer, men inte fört speciellt mycket väsen. Helt ärligt är det kvällens mest anonyma band och det har inte enbart att göra med att de på tolv år bara klämt ur sig en fullängdare. Bitvis är det underhållande, men större delen av tiden känns det mediokert och som om bandet misstagit Klubbens scen för en vardagsafton i replokalen. Med klassisk svensk punk som vapen känns stålet slött och det saknas ett regelrätt kaos. Gång på gång ser det ut som att sångaren Martin Molester vill explodera likt Keith Morris (Black Flag, 1976-1979) men krutdurken briserar aldrig. Till och med tacktalet till övriga band känns både lamt och som ett satans slöseri med speltid. Låtarna är inte fy skam, men somnar man halvvägs genom spelningen är det banne mig inte punk.
Betyg: 4/10
Världen Brinner
Västeråsbaserade Världen Brinner osar både trallvänlighet och 90-tals punk. Spralligt glatt med lika mycket kärlek som attityd är vokalisten Malin Sandberg ett Red Bull-pack med extra injektioner av adrenalin. Runt på scen far hon som en duracellkanin och i processen får hon övriga medlemmar att lägga i nästa växel. Världen må brinna men det är med ett regelrätt leende på läpparna. Kvintetten bevisar också att tillväxten av punkare hos nästkommande generation är tryggad. Här bjuds det på en hunger som många band saknar och det känns fräscht att se ett band som fortfarande klättrar uppåt, till skillnad från kvällens stora dragplåster som snarare kan leva till pensionen på gamla meriter. Får Världen Brinner en enda riktig monsterhit på radion kan vi räkna med att det är de som säljer ut Klubben nästa gång.
Betyg: 8/10
Dia Psalma
När Strebers…förlåt, Dia Psalma, kommer tillbaka upp på scenen är lokalen så smockad med folk att sardiner på burk förmodligen har mer sprattelutrymme. Där bandet tidigare sparade på krutet går de nu fullt ut för att tappa in på de svettigaste energireserverna. Det är ett uppiggande steg i rätt riktning även om det långt ifrån kan mäta sig med den livsglädje Världen Brinner sprutade ur sig. Helt ärligt blir Dia Psalma nästan ett nedköp attitydmässigt. Säkra kort och säkra klassiker ger alltid en konsert en bra bit över godkänt och med gamla hits och ett oantastligt nostalgivärde kan gänget glatt luta sig tillbaka och kamma hem enkla poäng. Vi vet vilka låtar vi ska få och inte blir vi överraskade heller. Allsången lyfter som vanligt taket när flera hundra entusiaster höjer sina röster. Men plockar du bort de blinkande ljusen och låtsas att du inte har trallat dessa låtar i tjugo år så är det inte längre så vasst som det låter. Dia Psalma är Dia Psalma, bra men med brist på överraskningar.
Betyg: 7/10
Foto: Felicia Lundgren
Text: Cecilia Wemgård
