Newsted – (Sweden Stage)
Då undertecknad tillhör den generationen som blev Metallica–fans omkring 90-talets början, håller jag givetvis deras klassiska svarta album som lite högre än många andra, därför kommer också Jason Newsted alltid att ha en plats i mitt hjärta som Metallica-medlem. Men för många av de lite mer hardcore-fansen som menar att San Fransisco-bandet sålde ut med samma album, kommer han alltid att vara ”den där snubben som ersatte Cliff Burton”. Det var väl lite så det var inom bandet också, vilket i stora delar bidrog till att de nära på imploderade innan Newsted slutade. Sedan avhoppet 2001 har Jason provat vingarna i lite olika bandkonstellationer, bl.a det egna Echobrain och trashkungarna i Voivod, men dessvärre har det inte orsakat några större svallvågor i media, förrän nu. Med det självbetitlade bandet och den nyligen släppta EP:n ”Metal” har Michigan-sonen äntligen hittat hem till sin publik igen. För att förenkla, Newsted låter mer Metallica än de själva gör i dagens läge..jag skulle vilja dra det ännu lite längre och säga att det låter som den naturliga fortsättningen på ”The Black Album”.
Varje festival har i alla fall för mig minst en överraskning i bandväg. Newsted var årets ögonöppnare för mig. Som thrashmetal-afficionado sedan decennier tillbaka var spelningen på Sweden Stage inget annat än en orgie i gammal god thrashanda, som Jason själv uttryckte sig ”This is just like the old days, Sweden!” Vad som för många är lite svårare att förstå är varför bandet ger sig ut på turné med endast en EP i ryggen, men som bandet uttryckte sig på sin presskonferens så var det någonting som ”bara hände”, man fick ett erbjudande om spelningar som var för bra för att tacka nej till. Newsteds konsert på Sweden Rock bjöd därför på många oväntade låtar, som Metallica-klassikern ”Whiplash” och Motörhead-låten ”We are the roadcrew”.
Betyg: 10/10
+ Underbart att få höra ”Whiplash” framförd med sådan energi och intensitet. Det lämnar James Hetfield med manskap något att bita i när de intar Roskilde Festivalen i Juli.
– Nackdelen med att turnera utan att ha släppt ett album är att man som publik ställer sig ganska frågande och känner sig tämligen vilsekommen inför en del låtar.
Setlist: Ampossible, Heroic Dose, Soldierhead, Skyscraper, ..As the Crow Flies, Nocturnus, Long Time Dead, King of the Underdogs, Twisted Tail of the Comet, Godsnake, Whiplash, (We Are) the Road Crew.
(Bilden är från bandets spelning på Copenhell Festival 2013).
______________________________________________________________________________________________________________
Doro – (Festival Stage)
Metaldrottningen Dorothea Pesch, har blivit ett återkommande men välkommet inslag på Sweden Rock Festival genom åren, lite som kollegerna i Saxon och Motörhead som nästan uppnåt husbandsstatus. Trots den stekande eftermiddagssolen framför festival stage var det därför ändå en förhållandevis stor publik som mottog henne med öppna armar och skanderande hennes namn. Lyckan var påtagligt ömsesidig när tyskan tilltalade sin publik formligen bubblande av glädje och kärleksförklaringar. 2013 års upplaga av SRF har blivit lite av en jubileums festival med t.ex KISS som firar 40, Status Quo 45, Europe 30 och även Doro firar 30, så därför bjöds publiken på en lite mer hit-späckad setlist än vanligt under denna turnén med låtar som till hälften representerar hennes tid i kultbandet Warlock och resten hennes solokarriär. Men det absolut finaste ögonblicket på konserten, ja kanske på festivalen i sig var när hon skulle introducera sin nya låt ”Hero” som är skriven som en hyllning till den bortgångna legendaren Ronnie James Dio. Låt mig säga såhär, det var många av oss som fick något i ögat just då.
Doro’s konsert på Festival Stage blev en riktigt lyckad sådan och även hennes kompband ska givetvis ha en eloge. Så vitt mig anbelangar är de välkomna att återvända redan nästa år.
Betyg: 9/10
+ Frontkvinnans hjärta av guld och kärlek för musiken lyser igenom samtliga låtar och smittar av sig på publiken.
– Doro tycks aldrig kunna få en kvälls-speltid vilket är lite synd, i dagsljus känns all pyroteknik hyffsat bortkastad.
Setlist: I Rule the Ruins, Burning the Witches, Rock Till Death, The Night of the Warlock, Metal Racer, True as Steel, Raise Your Fist in the Air, Für Immer, Hero, Breaking the Law, Revenge, All We Are, Earthshaker Rock, Burn It Up, Metal Tango.
Fler bilder från spelningen finns HÄR.
______________________________________________________________________________________________________________
Saxon – (Rock Stage)
Mycket förväntan låg i luften även inför britternas spelning på festivalen, då ledningen sedan giget först utannonserades för i månader sedan, hypat det som en show lite utöver den vanliga, endast för SRF-publiken. Därför känns det tungt som ett fan, att säga att jag blev hyfsat besviken när jag insåg att det var precis samma show som bandet levererade förrförra året vid deras senaste besök. Förstärkare och blinkande lampor täckte scenen. Rent musikaliskt var Biff Byford och co som vanligt väldigt proffesionella med sitt framförande och gav publiken ungefär samma hits som vanligt, med undantag för fyra låtar från nya albumet ”Sacrifice”. Det finns många gamla NWOBHM (New wave of Brittish Heavy Metal)-band som fortfarande turnerar därute, men långt ifrån alla kan fortfarande ge sin publik lika vitala och nyskapande plattor som Saxon trots allt gör. De vågar träda ny mark och prova nya grepp och det är värt guld för mig, men live kan det dessvärre ofta bli lite väl slentrian. För mig som har sett Saxon sju gånger tidigare var denna spelningen inget annat än ”ytterligare en dag på jobbet” för bandet, och vart blev den utlovade mastodont-showen av? Örn-riggen börjar även den kännas lite dammig nu när de tar med den på i stort sett varje festivalbesök och trots en hel OK spelning så når de inte hela vägen fram, och blir därmed slagna av sig egna myt och skugga. Detta blev Saxons sjunde konsert på SRF, endast slagna på fingrarna av Motörhead som lirat där åtta gånger.
Betyg: 6/10
+ En riktigt stark setlist sånär som på den tråkiga ”Sacrifice” man valde att öppna upp med.
– Den utlovade showen var inget annat än samma lampor på scen som man använde vid förra besöket. Dags att pensionera örnen?
Setlist: Sacrifice, Wheels of Terror, Power and the Glory, Heavy Metal Thunder, Made in Belfast, Crusader, And the Bands Played On, I’ve Got to Rock (To Stay Alive), Conquistador, Solid Ball of Rock, Stand Up and Fight, Dallas 1 PM, 747 (Strangers in the Night), Strong Arm of the Law, Wheels of Steel, Denim and Leather, Princess of the Night.
Fler bilder från spelningen finns HÄR och HÄR.
______________________________________________________________________________________________________________
Europe – (Festival Stage)
Det kändes nästan obligatoriskt att närvara när Sveriges mesta kultband (för oss 80-talister i allafall) skulle ställa till med 30-års kalas på Festival Stage. Att bandet utlovat hemliga gäster och en show utöver det vanliga skadade såklart inte. De allra största fansen hade vanan troget barrikaderat sig framför scenen en god timme innan konserten skulle äga rum, så det var givetvis redan från början svårt att få en bra plats. Även ett film-crew fanns på plats för att föreviga ögonblicket till en kommande DVD.
Det är för mig alltid ett nöje att se Europe live, kanske för att jag fortfarande nio år senare ännu inte har smält faktumet att de är tillbaka, eller för att de har så otroligt många bra låtar som blivit ett soundtrack för min uppväxt. Men med alla dessa hits i åtanke.. varför i hela fridens namn väljer man att starta konserten med genomtråkiga ”Ritches to Rags” från senaste plattan Bag of Bones? Hade jag fått välja så hade man valt en klassiker redan från första början att få igång adrenalinet med, men nej. Så fortsatte det i ytterligare tre alldeles för långa låtar från de nya albumen innan äntligen lite bekantare tongångar skulle ljuda. ”Scream of Anger” från andra albumet ”Wings of Tomorrow” vände på steken. En riktigt rökig rackare som har fått mogna över åren sedan den först spelades in 1984 och som gör sig förvånansvärt bra i en setlist år 2013.
”Supersticious” från poppiga ”Out of this World” skulle komma att bjuda på Mic Michaelis klassiska keyboardsound för första men inte sista gången under kvällen och lyckan var gjord. Dessvärre enligt mig fortsatte man att blanda varannan ny, varannan gammal låt under spelningens gång och tråkigt nog försvann magin varje gång gruppen spelade de nyare låtarna som t.ex ”New Love In Town” från den förödande tråkiga ”Last Look At Eden” .. skarvarna mellan gammalt och nytt blev lite för svåra att sy ihop snyggt. Men det energiska bandet lyste upp hela natthimlen med sitt goda humör och uppenbara spelglädje denna kväll, och det motiverade i alla fall mig att ta mig igenom spelningen. En riktigt bra spelning av Upplands-Väsby gubbarna alltså, men den kommer inte i närheten av magin som de genererade på återförenings konserten på samma mark 2004, det är spelningen som enligt mitt tycke borde ha dokumenterats istället. Gästade gjorde inga mindre än Thin Lizzy-legenden Scott Gorham på gitarr och Michael Schenker från UFO & M.S.G.
Betyg: 8/10
+ Energin och spelglädjen gick verkligen inte att ta miste på. Alla ovanliga låtar de vaskat fram.
– De nyare låtarna drog ner tempot och fick magin att halta
Setlist: Riches to Rags, Firebox, Not Supposed to Sing the Blues, Scream of Anger, Superstitious, No Stone Unturned, New Love in Town, In the Future to Come, Paradize Bay, Girl From Lebanon, Prisoners in Paradise, Always the Pretenders, Drink and a Smile, Open Your Heart, Love Is Not the Enemy, Sign of the Times, Start from the Dark, Wings of Tomorrow, Carrie, Jailbreak, Seven Doors Hotel, The Beast, Let the Good Times Rock, Lights Out, Rock the Night, Prelude, Last Look at Eden, The Final Countdown.
Fler bilder från spelningen finns HÄR.
