The Levellers – (Rock Stage)
Brighton-sextetten The Levellers får nog anses vara en något udda bokning till Sweden Rock men å andra sidan en frisk fläkt och ett bidrag till en bredare musikalisk horisont, liksom satsningen man gjorde genom att boka Leningrad Cowboys och föregående års The Hooters. Udda eller inte så var det den perfekta musiken att sitta ner i gräset och bara njuta till med en kall pilsner. Inga moshpits, ingen headbanging, bara musik, och det gjorde en gammal festivalräv riktigt gott i den stekande solen. För en timmes tid var alla tidigare dämpande tankar på att det faktiskt var festivalens sista dag, som bortblåsta. Jag ska också erkänna att jag personligen är ganska ny inför detta tämligen gamla band men efter den fina spelningen på Rock Stage i år så gav jag mig själv löftet att ta en titt på deras backkatalog. För övrigt var det väldigt intressant att se bandet ta fram annorlunda instrument som den australiensiska digeridoon under rockiga och trallvänliga hits som t.ex mastodont hiten ”One Way”. Huruvida denna typen av musik kommer att få någon värdig genomslagskraft hos insnöade hårdrockare på Sweden Rock eller inte återstår att se, men de vann mitt hjärta i alla fall.
Betyg: 9/10
+ Digeridoo kan vara det coolaste instrumentet.
– Man känner sig på gränsen till blåst på en full konsert med en så kort setlist
Setlist: England My Home, What A Beautiful Day, The Game, Belarus, Fifteen Years, Truth Is, One Way, Carry Me, The Riverflow, Cholera Well, Liberty Song, The Devil Went Down to Georgia.
______________________________________________________________________________________________________________
Civil War – (4 Sound Stage)
Falun-gänget som består av de fyra nyligen avhoppade Sabaton medlemmarna hade mycket att bevisa när de skulle göra sin första stora spelning inför en internationell publik på Sweden Rock. De allra flesta förväntade sig förmodligen något stilmässigt i paritet med just deras gamla bands sound, men de blev nog liksom jag en smula överraskad när Astral Doors sångaren Patrik Johansson tog ton i inledande ”King of the Sun” och levererade något som tyskofilerna i Helloween lika gärna hade kunnat klämma ur sig på 80-talet, den som känner såväl mig som sin metalhistoria vet att det är en väldigt stor komplimang. Civil War presterade mycket bra i den tryckande högsommarvärmen anser jag, men de hade förtjänat en större publik. Undertecknad ska absolut hålla utkik efter dessa herrar i konsertkalendern framöver.
Betyg: 8/10
+ Överraskande bra låtar och show från ett helt färskt band.
– Lite väl klent med bara 10 låtar varav en var en cover.
Setlist: King of The Sun, Saint Patrick’s Day, I Will Rule The Universe, Sons of Avalon, Gettysburg, First To Fight, Lucifer’s Court, Brother Judas, Rome Is Falling, Children of The Grave
Accept – (Rock Stage)
Det är aldrig lätt när en ikonisk frontman ska ersättas, fråga bara Blaze Bailey (Ex-Iron Maiden) eller John Corabi (Ex- Mötley), men sångaren Mark Tornillo visade återigen att han är en mer än värdig ersättare till Udo Dirkschneider under lördagskvällens uppträdande på Rock Stage. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att säga att han låter bättre än Udo själv gör nuförtiden, det blir inte så mycket bättre än så. De senaste två alsterna ”Blood of the Nations” och ”Stalingrad” visar inte minst med sina listplaceringar att Accept är tillbaka för att stanna. Spelningen var genomgående riktigt bra och bjöd på alla de klassiska Accept-elementen såsom sylvassa riff och aggressiv allsång, men inget utöver det ”vanliga”. En standardspelning således, men en förbaskat bra sådan.
Betyg: 7/10
+ Peter Baltes’ bassolo i ”Princess Of The Dawn” ger alltid gåshud.
– Kunde de ha inlett konserten med en tråkigare låt?
Setlist: Hung, Drawn and Quartered, Hellfire, Restless and Wild, Losers and Winners, Stalingrad, Breaker, Shadow Soldiers, Bucket Full of Hate, Bulletproof, Pandemic, Princess of the Dawn, Up to the Limit, Fast as a Shark, Metal Heart, Teutonic Terror, Balls to the Wall.
Fler bilder från spelningen finns HÄR.
Avantasia – (Rock Stage)
Jag hade många förväntningar på denna supergrupp till ensemble efter såväl månader av hype från festivalen som det färska minnet av att ha tittat på deras senaste live-DVD. Spontant skulle jag vilja säga att mina förhoppningar infriades. Bandet vars namn är en kombination av de mytiska namnen Avalon och Fantasia väver en komplex musikalisk tapet som spänner över sex album, de första två utgörandes en egen ”metal opera” sedan följt av fristående sådana. Därför är det inte heller en vanlig konsert man kan vänta sig när man ser Avantasia, utan något så ovanligt som en hårdrocks-musikal. Men nackdelen lite grann med att se bandet live om man inte har hört plattorna eller följt dem är att man känner sig lätt något vilse i ”handlingen”, men låtarna fungerar förvånansvärt bra som egna stycken ändå. Med handen på hjärtat, så hade jag nog kunnat se bandet sjunga eller tramsa sig igenom vad som helst, för så väldigt hög är faktiskt underhållningsfaktorn när Edguy-sångaren tillika publikdomptören Tobias Sammet håller hov och när den alltid lika förtjusande vokalissan Amanda Somerville (After Forever, Epica m.m) framför ”Farewell” tillsammans med Sammet så lyfter taket på spelningen till stjärnorna. Avantasia live var just så spektakulärt som man hade kunnat vänta sig, men det gäller nästan att man har en, om inte fabläss för så i alla fall liten tjusning för musikaler om man ska njuta av det till fullo.
Betyg: 8/10
+ Tobias Sammet är alltid lika underhållande live och gästspelen av de olika sångarna, främst Sommerville var genomgående lysande.
– Musikal-känslan blir lite långdragen ibland.
Setlist: Spectres, Invoke the Machine, Black Orchid, Prelude, Reach Out for the Light, Avantasia, The Story Ain’t Over, The Great Mystery, Dying for an Angel, Promised Land, Farewell, Shelter from the Rain, The Scarecrow, Savior in the Clockwork, Twisted Mind, Lost in Space, Sign of the Cross / The Seven Angels.
Fler bilder från spelningen finns HÄR.
