Basisten och sångaren Rob Miller gjorde sig ett namn i brittiska Amebix, punkbandet som var med och definierade den första vågen av crustpunk. Även av många kallat det första bandet som förenade punk och heavy metal. Efter flera års missbruk och dekadent leverne klippte han alla band med omvärlden 1987 för emigrera till en ö utanför Skotlands västkust. Utan möjlighet till kontakt med utomstående begravde han sig i böckernas värld och kom på egen hand att utbilda sig till svärdssmed. Under 2010-talet såg vi honom återvända till musikscenen med en kort återförening av Amebix, men framförallt med nystartade bandet Tau Cross. Det är under Tau Cross fana han nu släpper ett nytt album invävt i mystik och världens kollektiva skapande av arketyper. Över en knagglig internetförbindelse mellan Sverige och Isle of Sky djupdyker vi i vad den digitala världen har att erbjuda och hur svärdssmidet är sammanlänkat med mannens musikaliska komponerande.
Vad blev startpunkten för ert nya album Pillar of Fire?
– Jag tror inte att det var ett medvetet val, säger Rob Miller. Det som hände var att förra gången vi gjorde en skiva (Tau Cross, 2015) använde vi oss av Dropbox och delade med oss av idéer till varandra. Efter att första skivan var klar var folk fortfarande i gasen och både Jon Misery (gitarrist, även medlem i Misery (USA)) och Andy Lefton (gitarr, även medlem i War//Plague) var väldigt sugna på att skriva låtar. Så innan vi riktigt förstod vad som höll på att hända så hade vi en hel hög med nya idéer i Dropboxen. Herre gud, vi hade fjorton låtar och visste inte vad vi skulle göra med dem. Det känns nästan som att vi skapade skiva nummer två av misstag.
Så det fanns inga krav eller speciella tankar som fick hålla i trådarna denna gång?
– Raka motsatsen faktiskt. Vi tillät oss ingen andningspaus mellan skivorna utan alla fortsatte eftersom vi var så entusiastiska över att få spendera tid tillsammans. När vi möts är det oftast när vi spelar live eftersom vi ör övrigt är utspridda över världen. Först var det en utmaning med alla låtar som vi hade. Fjorton låtar är för mycket för att kunna lägga in på en vinyl. Vi var tvungna att experimentera för att hitta ett bra format för låtarna.
– Jag har aldrig känt någon personlig press någonsin. Genom hela mitt liv har jag alltid gjort vad jag själv velat. Det finns inget som jag har gjort kreativt där jag känt att jag måste håla mig på samma väg. Många gånger handlar kreativitet om att lämna invanda mönster för att trampa upp en ny stig i skogen så man finner nya intryck att plocka med sig in. Som tidigare nämnt, albumet kom till av bara farten så det fanns inga egentliga krav som spökade.
Men fanns det någon utmaning att ta hänsyn till?
– De direkta utmaningarna jag hade var när John och Andy skrev. De har ett annorlunda sätt att sätta ihop musik. Jag är inte vidare värst musikalisk så jag skriver väldigt simpelt. Kort och gott försöker jag att pressa in mycket energi i ett litet paket. De andra presenterade idéer som var redigt komplexa med mycket som skedde så jag var tvungen att lyrikmässigt hitta ett sätt som passade in i takterna. Det var flera gånger jag fick fråga mig själv hur jag egentligen borde sjunga till dittan och dattan.
Efter en genomlyssning på albumet står det klart att skivan har många beröringspunkter. Du pratar om allt från mytologi till samhällskritik. Om du får välja ett av dessa ämnen att djupdyka i vilka tankegångar kan du då guida mig igenom?
– I normala fall försöker jag som låtskrivare och textförfattare skapa en miljö som människor kan gå in i och nästan vandra runt i likt en virtuell verklighet. En bra poet är skicklig på att förmedla idéer med så få ord som möjligt. Jag aspirerar till den delen av filosofin och gillar att måla upp scenarion för lyssnaren där deras egen tanke och anatomi får tolka vad som händer. Som textförfattare vill jag först och främst skapa ett landskap, bebygga det och även befästa några arketypiska idéer. Genom att presentera arketyper bjuder du in läsaren till eget tänkande.
– Vårt första album var linjärt. Det var en simpelt framskridande resa genom hela plattan. Denna gång har vi gått ifrån detta. Det finns olika historier och det är mycket som sker. Det som först kommer till mitt sinne är tre låtar som delar ett näst intill perfekt landskap. Det handlar om Raising Golem, Deep State och Killing the King. De tre tycks nästan existera i samma värld. Deep State och Raising Golem har att göra med hur vi kulturellt skapar magi utan att vara medvetna om det. Hur vi alla bidrar till det stora omedvetna och genom vår hängivenhet till idéer skapar nya arketyper. Nya arketyper för denna tidsålder verkar vara politiska idéer och stora sociala förändringar. Internet är som en metafor för detta där du skapar ett liv men livet i sig själv har ingen existens. Det existerar enbart när vi tänker på det. Vi lever i en era som är internetbaserad och alla våra aspirationer samt idéer går genom datorns värld. Vi delar och samskapar saker subkulturellt. Allt detta är inte enskilda saker utan en samling av tankar. Detta är ett ämne som bland annat genomsyrar albumet.
Men vad ser du då när du stirrar ut genom fönstret?
– För stunden är det väldigt förvirrande. Det sker så mycket och jag tror att vi är mitt i smeten av det hela. Rent kulturellt verkar vi vara på toppen till en helt ny punkt i historien. Det stora Amerikanska imperiet har påbörjat ett steg bakåt i kulisserna och inte enbart på grund av det fenomen deras president är. Det är som vid slutet av Romerska rikets fall. Dekadens i både idéer och social filantropi. Det är så mycket nu som inte är vettigt samtidigt som folk försöker skapa vett i det hela. För mig håller Amerika på att bli en kulturellt ointressant entitet. De tycks vara en terrorstat som skyller sitt eget terroriserande på andra. Större saker sker i Kina och Indien varvid maktbalansen håller på att skifta. Senast något sådant hände var förmodligen i kölvattnet av Andra Världskriget. Det är intressant att vara ett vittne till denna förändring.
Tror du att historiker i framtiden kommer att se tillbaka på dessa år och dela in det i en specifik era i stil med Vikingatiden eller Efterkrigstiden?
– Kanske. Det är svårt att koppla bort sig själv från tidslinjen och fundera på hur man kommer att se tillbaka på den här speciella delen i ens liv. Det är troligt att vi har snubblat över något viktigt här men att vi inte kommer att förstå konsekvenserna fören senare. Jag tillhörde den första vågen av punkmusik och vi visste att något stort var på väg att ske med vi var så inne i det hela att vi inte kunde se skogen för alla träd. Vi bara körde vidare och 20-30 år senare ser jag tillbaka på det hela och inser vilken fantastisk tid det var. Ju äldre du blir desto mer relevant blir ditt förflutna.
Vid sidan av ditt musicerande är du svärdssmed. I en dokumentär förklarade du att det var tanken om eld, stål och urkraft som drog till smidet. Är detta något som även flyter i ditt blod som musiker?
– Absolut! Saken är den att samma kreativa energi flyter genom allt som jag gör och det är inget jag kan göra något åt. Det verkar bero på att min kreativitet alltid har varit förankrad i jorden. Jag gillar historia men har inte någon intellektuell förståelse för den. Jag har istället en intuitiv koppling till den. Om jag står eller sitter i ett landskap så kan jag förstå delar av den känsla platsen förmedlar. Jag växte upp på landet i södra Devon och Cornwall i England. Det var en djupgående erfarenhet eftersom jag tycks kunna förstå lager och åter lager av historia. Fram tills att jag nådde tonåren hade jag inget sätt att uttrycka detta. Jag försökte att få utlopp för det genom konst men det gick inte så bra. I skolan älskade jag historia och engelska. Jag älskar sådant som hör ihop med språket som poesi och prosa. I början såg det ut som att jag skulle bli en stjärnstudent men när jag blev sexton år gammal så blev jag så rebellisk att jag slängdes ut och mina betyg sjönk.
– Mitt arbete med att smida svärd och att komponera musik är helt integrerade. Det ena är ett substitut för det andra. När jag lämnade scenen och försvann till Isle of Sky hade jag inga kommunikationsmöjligheter med den yttre världen. Inget internet, ingen telefon och bosatt på en ö mitt i vattnet som inte ens hade en bro till fastlandet. Jag hade varken historia eller vänner på denna ö så jag var tvungen att återuppfinna mig själv och min syn på livet. När jag kom till ön spenderade jag en lång tid med att köpa böcker och läsa om allt från psykologi och mytologiska epos till magi och esoteriska ämnen. Allt centrerade sig kring frågan; ”vad är mitt liv och vad gör jag med det?”. Efter att jag lämnat Amebix var den delen av mitt liv över och jag ville inte gå tillbaka till det eftersom jag hade en del dåliga erfarenheter bakom mig.
Så vad kommer först, Tau Cross-låten eller svärdet?
– Om en låt kommer till mig, och det sker inte speciellt ofta, så lägger jag ned hammaren och går in efter penna och papper. För mig som kreativ person har jag stunder av medvind och motvind, oftast motvind. Vilken dag som helst kan jag göra ett svärd men det är långt ifrån alla dagar som jag kan skriva en låt.
Jag får känslan av att du såhär i efterhand inte är ett dugg förvånad över ditt val att bli självlärd smed.
– Jag har hållit på med detta i 26 år och nej, jag är inte förvånad att det blev svärdssmide. Som vi pratade om tidigare, det är svårt att koppla bort sig från tidslinjen här och nu men i efterhand ser jag tillbaka och förstår kontexten. Där och då kändes det precis rätt. Jag frågade mig själv vad jag skulle göra på en liten skotsk ö och kom fram att jag skulle göra något som är totalt anakronistiskt. Att handsmida svärd i den moderna värden är helt idiotiskt eftersom det inte finns någon framtid i det. Åtminstone inte innan internet. Men för mig har det varit en drivande kraft. Mycket av det jag har skrivit genom åren har handlat om ansvaret hos den enskilde individen. Jag har varit i svåra situationer där jag har bott på gatan, varit hemlös i fyra års tid, varit pank men ändå skapat mig en egen väg. Hur tufft något än är så finns det ett personligt ansvar att resa sig över detta. Det är även något som blev tydligt för mig när jag började med svärdssmide. Energierna är desamma.
Och det är svärdssmidet du livnär dig på idag?
– På sätt och vis. Idag är livet mycket enklare för mig, men det beror på att det en gång i tiden har varit jobbigt. Jag spenderar all min livsenergi på en plats där jag vill vara och leva. Jag är glad över att få leva här tills jag dör. Visst, jag vill åka på semester och se världen men jag har hittat en plats där mitt hjärta bultar. Jag lever framför bergen vid havet. Jag köpte mig en liten landlott för en bilig peng och byggde mig ett hus. Nu odlar jag grönsaker i trädgården, håller mig med bikupor, har solpaneler på taket… vi försöker se till att en liten del av vårt liv är självförsörjande. Jag försöker att minnas hur livet var innan denna teknologiska tidsålder. Jag fokuserar på vad som finns här och nu i mitt liv för det är det som tillsist gör den stora skillnaden i världen. Vi lär oss ju äldre vi blir. När jag var yngre och började med mitt smide kunde jag svära åt det hela för att slänga ut skiten genom fönstret. Idag blir jag fortfarande arg men jag lever inte ut det på samma sätt. Det är en process där man lär sig att man kan lägga ned en sak och påbörja en annan.
Samtalet glider mot de senare timmarna men Rob fortsätter att varva sitt skrockande skratt med allsköna anekdoter. Den första augusti står bandet live på Krakens scen i Stockholm och det är en efterlängtad resa för en man som aldrig besökt vårt avlånga land tidigare.
– Jag vill utforska Sverige och Norge. När du är ute med bandet hinner du aldrig se något, du åker bara mellan alla dessa olika städer och soundcheck. Får vi en ledig dag över gör jag alltid något med den. I Portland, Oregon tog jag mig en tur i bergen men det jag vill göra med denna resa är att förstå en del av Skandinavien. Nästa år ska jag och min fru ut på en motorcykelresa och jag tror att vi ska ta turen genom Sverige och Norge. Kanske även så långt som till Finland. Så denna spelning blir en rekognoseringsrunda inför nästa års paus.
I nästan varje intervju har du berättat vad Taukorset, den uråldriga symbolen ni tagit ert bandnamn och logga ifrån, betyder. Jag vill vända på den frågan och undrar varför det var just denna symbol av alla hundratals som existerar som slog an en sträng hos dig.
– Nu har vi ett litet problem här för jag vet i ärlighetens namn inte varför jag knöt an till denna symbol. Den har alltid funnits i mina livligare drömmar och jag har aldrig förstått varför. Jag vet inte vad den betyder men jag vet att den har använts som Tors hammare i ert lands mytologi. Den har även använts bibliskt som det första krucifixet innan det fyrsidiga krucifixet tog över. Även den egyptiska Ankhen är en annan version av den. Jag låtsas inte veta vad den betyder och jag tror inte ens att det finns någon mening bakom den. Med symboler måste du fundera kring det hela, ta in dem i ditt inre för att utröna vad den betyder just för dig. Taukorset har alltid funnits där för mig, varför vet jag inte men det fungerar.
Text: Cecilia Wemgård
