Jimmy Rimsby
13/9-2011
Feret Music
The Devil Wears Prada är, i mitt tycke, det mest intressanta inslaget i hela den pågående och blomstrande metalcore-vågen. Inte bara är gruppens musik aningen mer intensivare än sina genrekollegors, utan The Devil Wears Prada har hittat så många intressanta melodier att killarna i As I Lay Dying gapar av avundsjuka. Dessutom använder sig The Devil Wears Prada av en keyboardist, vilket ger en extra nivå till bandets musik. Detta säregna sound har speglat bandets skivsläpp ända sedan mästerliga debuten (som man för övrigt ännu inte lyckats toppa) Dear Love: A Beautiful Discord.
Dead Throne är på många sätt bandets mest fokuserade släpp hittills. Detta är på gott och ont. Längden på spåren har minskats och melodierna hålls ihop bättre. Tyvärr betyder detta också att gruppens mest utflippade ögonblick fick göra en dubbelvolt ut genom närmsta fönster, och förpassa sig själva i närmsta papperskorg. Dessutom så har keyboarden inte alls lika betydande roll som under tidigare släpp. Den enda gång man egentligen tänker på nämnda instrument är under makalöst vackra Kansas. På pluskontot kan det tilläggas att Mike Hrnicas sång låter bättre än någonsin, att kreativiteten är hög och att detta trots kortare låtar är den längsta The Devil Wears Prada skivan som släppts hittills.
Untidaled har drabbats av As I Lay Daying-sjukan, My Questions letar efter en bostad i Avenged Sevenfold-land och Constance gästas av självaste As I Lay Dying-sångaren Tim Lambesis. Trots att dessa influenser är uppenbara låter det aldrig som något annat än The Devil Wears Prada. Jeremy DePoysters skönsång i Born To Lose lyfter låten till oanade höjder, och Daniel Williams trummangel i Forever Decay får mig att ta återuppta min romans med konceptet med breakdowns.
Även om Dead Throne inte når upp till debutens förträfflighet så bär The Devil Wears Prada metalcore-fanan högst i år. Och större band (läs: Bring Me The Horizon) bör lära sig av sitt forna förband.
Betyg: 8 / 10
Bäst: Born To Lose
Sämst: Chicago
Jimmy Rimsby