Tre år har gått sedan den varma sommarkvällen då Johan ”Jack Hammer” och Chris Blood första gången såg varandra och började prata musik. Mycket har hänt sedan dess, Chris Blood har lärt sig att spela gitarr. Johan lade basen på hyllan och bytte tillbaka till sitt huvudinstrument trummor. Dennis ”Pumpkin Iron” och Nick Young värvades till gänget och The Last Band var skapat.
Två och ett halvt år har gått sedan jag första gången såg The Last Band live. Det var en av deras första spelningar och platsen var Valand i Göteborg. Stormvarning och avstängd bro fick mig att fundera på hur många människor som givit sig ut på stan i detta väder. Låt mig säga att Avenyn i Göteborg inte innefattade lika mycket folk som en vanlig fredag kväll. Recensionen jag skrev då blev den första recensionen The Last Band skulle få och under åren har flera skrivits och intervjuer gjorts. Jag skrev då att Crank it up’s läsare skulle hålla ögonen öppna för att detta var ett band vi skulle få se mer av, något som dåvarande ansvarig tog bort då hon inte tyckte det var godtagbart att anta. Med det vill jag bara säga – Vad var det jag sa?
Efter spelningen på Valand har maskineriet med Chris Blood vid ratten dundrat fram som en ångvält och avverkat spelningar i hela Sverige. När grabbarna tog hem vinsten i Released, live and unsigned på Nalen i Stockholm i vintras drog karriären i gång på allvar och bandet blev rocksveriges nya snackis som alla vill ha en bit av. Förutom att vinsten som bland annat bestod att få spela på Sweden rock festival och Metaltown har bandet även spelat in en singel som kom ut tillsammans med Sweden rock magazines juni nummer.
Månaderna rusade i väg och helt plötsligt var det dags för Sweden rock 2013. Jag som många andra hade begett mig till 4Sound stage för att se The Last Band öppna årets festival.
Efter bandet presenterats dyker en gul power ranger upp på scen. Jag börjar fundera på om det är en trevlig statist bandet tagit med sig men när jag ser att den gula power rangern tar plats bakom trummorna och börjar spela är min slutsats att detta måste vara bandets trummis Jack Hammer. Resten av bandet gör entré i liknande kläder i olika färger och drar i gång med themesången till den gamla barntv-serien power rangers, som under 90-talet blev förbjuden i bl.a USA på grund av sitt våldsamma innehåll.
Publiken jublar och många nyfikna festivalbesökare drar sig till scenen för att undersöka vad som sker. Sluttningen framför 4Sound stage fylls sakta men säkert upp med ännu mer folk som verkar gilla vad de hör. Bandet drar i gång men den gamla favoriten 
Drunk and depraved och fortsätter sedan med oldies som Street fighter och Losers parade, om man kan kalla dem det på grund av bandets än sålänge korta livstid. Bandet fortsätter sedan med låten When the devil needs a ride som släpptes som singel i Sweden rock magazine, och det märks att publiken känner igen den trots att tidningen med skivan kom ut i Juni.
The Last Band passar på att skala av halva power rangers-klädnaden och visar publiken lite magrutor. Det är härlig stämning och grabbarna drar i gång en cover på Blondie’s Call on me vilket de gör en riktigt bra rockig version av. Like I even care som är andra spåret på singeln framförs som näst sista låt, och det märks att hela bandet kommit i gång på scenen. Det har även publiken och jag blir lite besviken att spelningen redan börjar ta slut. Mean machine, med texten ”Are you ready for The last band baby?” hade kanske gjort sig bättre som första låt, får avsluta öppningsakten på årets Sweden rock och publiken är synligt på bra humör.
Det är tydligt att Chirs Blood är frontmannen trots att han lämnat sin berömda pälsjacka hemma. Hans vita signaturboots är med och passar utmärkt till den röda power rangers dräkten. Trots det vill jag se mer av Nick Young och Pumpkin Iron som lätt hamnar lite i skymundan. Bandet kommer efter Mean machine ner och hälsar på publiken, svettiga och trötta med glada över att äntligen fått en dröm uppfylld.
The Last Band har utvecklats med rasande fart, fortsätter de med samma målmedvetenhet vet jag att dessa killar är här för att stanna. Eftersom jag redan nu ser lite förändringar i deras musik ser jag fram emot att fortsätta följa The Last Bands utveckling. För att vara ett så nytt band på scen gör The Last Band en strålande insats, jag rekommenderar helt klart ni som inte införskaffat er en Metaltown biljett att göra det snarast. The Last Band ses bäst i strålande solsken på festival, med en kall öl i handen!
Setlist:
Power rangers intro
Drunk and depraved
Street fighter
Losers parade
When the devil needs a ride
We own the night
The Queen
Call me (cover med Blondie)
Nobody touch you (like I touch you)
Like I even care
Mean machine
Intervju med The last Band och jag passar på att göra cirkuskonster?
Håll utkik efter intervjun för att få reda på vad som hände.
