Datum: 2015-05-09
The Leader Nun, Lädernunnan, Nunnan eller svenska Sisters of Mercy. Att kärt band har många namn är ingen underdrift. På ett utsålt Södra Teatern i Stockholm är spänningen total. Att undertecknade tillhör det yngsta skiktet i publiken (medelåldern verkar ligga närmare 50 än 25 år) är knappast förvånade. Bandet inledde sin karriär redan 1979 och de kom att etablera sig tidigt som nästa stora musikexport efter ABBA. När detta kära barn dessutom tillhör svenskt kulturarv, och släpper sin första nya skiva på 24 år, är det inte konstigt att kvällens exklusiva spelning är hypad.
Men kanske är det också det som senare kommer att ligga spelningen till last. Det börjar långsamt, om än intressant, men en film om gamla bassisten Fredrik Wadling (Cortex, Fläskkvartetten, Lädernunnan m.fl). Det är en ärlig och intressant resa, med lika många delar seriositet som varm humor, där vi slängs mellan 80-talet och nutid. Något utdragen men på samma gång en fin gest eftersom Fredrik själv inte närvarar under spelningen. Tyvärr faller den inte i god ton hos alla och med en lättnadens suck från ett större antal åskådare kliver så äntligen The Leader Nun upp på scen.
Det börjar starkt med stor fokus på nysläppta skivan Whatever. Redan tidigt i föreställningen spelas Outside My Window som med sitt härliga fiolspel och suggestiva mystik sätter ett stabilt ramverk kring föreställningen. Som för att förstärka effekten hänger det dessutom ett halvt genomskinligt draperi mellan publik och band som påminner starkt om förstenad dimma. Med rätt lampor och effekter avbildas stundom bandet som gigantiska skuggjättar. En intressant effekt men som snabbt tappar sitt nyhetsvärde. Och det är också en av de saker som kommer att bli ett av de stora problemen under kvällens gång. Jonas Almquist må vara en bra sångare och lagkapten, men när han under medparten av spelningen ska stå bortvänd från publiken och leka svår så tappar han kontakten med oss på parketten. Som fastnaglad med industrispik möts vi konstant av en ryggtavla som är föga intressant. Med ett tafatt kroppsspråk blir heller inte effekten vidare galant när han vänder sig om under For The Love Of Your Eyes och äntligen spänner ögonen i Södra Teaterns folkmassa. Det tunga kortet Mainstream har redan avverkats och det är nu som Lädernunnans berg-och dalbana konstant pekar nedåt.
Ridån som skiljer band och publik har mer och mer kommit att bli ett irritationsmoment. Som ett tunt filter tar den bort känslan av närhet och filtrerar effektivt bort magin. Bakom denna verkar bandet mest jamma för sig själva än för de som faktiskt betalt för sin biljett. Inte heller blir det bättre av att låten Lillopop obönhörligt slaktas tills den mest påminner om ett illaluktande skämt. Under avslutande Slow Death har allt till sist brakat ihop. Det pålagda tinnitusljudet får folk att antingen kvidande hålla för öronen eller att lämna teatern i protest. När låten väl ebbar ut har publikantalet minskats med nästan hälften och endast några få klappar med pliktskyldigt. Det gör faktiskt inget att bandet struntar i att spela sitt esse Ensam I Natt, det är bara skönt att de äntligen lämnar scenen.
Bäst: låten Mainstream
Sämst: på tok för mycket…
Betyg: 4/10
Foto och text: Cecilia Wemgård
