Datum: 2017-11-23
När stora delar av black metal-scenen demonstrerar sitt totala ointresse för politik genom att slentrianhata Islam och invandrare, samt cirkelrunka till Fria Tider-retorik, är det befriande med ett band som tydligt tar ställning för den vänsterbetonade delen av det politiska spektrumet. Amerikanska Wolves In The Throne Room bjuder upp till atmosfärisk dans på stilfullt manér och med sig har de shoegaze/sluge-veteranerna The Moth Gatherer som bjuder på en hyfsat intressant potpurri av känslor och intryck.
The Moth Gatherer
Med sjutton år på nacken kan man knappast säga att bandet är nya i genren, men ändå är ett besök i huvudstaden inte en vanlig företeelse. Som en ventil för att hantera bortgången av nära och kära har de kommit att utveckla sin egen blandning av allt från post rock till shoegaze och doom metal. Så med en lagom stämningsfull blandning av allt, men med för lite folkmusiksinslag för att kallas för Sólstafir, sparkar svenskarna igång aftonen med gråtande gitarrer och vemodiga trummor. Snabbt bevisar de att detta är musik man finner i avantgardiska filmer som vinner prestigefyllda priser man aldrig hört talas om. Medan introduktionen är långsam är uppföljande Gravel en snabbare melodi som påminner om något kompositören Evangelos Odysseas Papathanassiou hade kunnat skriva ihop på en kafferast. Tack vara förinspelade bakgrundsljud skapar The Moth Gatherer illusionen av en djupare rymd på den lilla scenen och de tre strängbändarna Victor Wegeborn (sång, gitarr), Alex Stjernfeldt (sång, bas) och Ronny Westphal (gitarr) osar av intensitet. Ibland välplacerad och ibland väldigt malplacerad sådan. Eftersom stora delar av materialet är instrumentalt är det svårt att skapa regelrätta fokuspunkter. Precis som att ett kameraobjektiv ibland har svårt att få till skärpan har kvartetten en tendens att antingen vara knivskarpa i förgrunden och eller suddiga entiteter i bakgrunden.
Betyg: 6/10
Wolves In The Throne Room
Med sex album i bagaget, de senaste släppt så sent som i år, tar bröderna Aaron (gitarr, trummor, synth) och Nathan (gitarr, sång) Weaver och trollbinder sina lyssnare med black metal som kanaliserar energierna i Pacific Northwest landskap (en region i nordvästra Nordamerika som gränsar till Stilla havet i väst). Om du tänker dig att du sitter i en frodig skog med majestätiska bergskedjor bakom ryggen och lyssnar på ett gäng granar som andas och pulserar, då har du kommit väldigt nära det bandet förmedlar live. Medan det rytmiska introt ekar likt pulsslag, och lokalen fylls av en doft av brinnande en, tronar paganistiska symboler över publiken. Det är ungefär det enda man ser eftersom någon gravt missbrukat rökmaskinerna. Med ett extremt begränsat synfält brakar bandet igång med en fläskig ljudbild som är lika mycket av en revbenskrossande kram som ett försök till att slå världsrekord i att orsaka hjärtflimmer bland åskådarna. Men herre gud vilken knivskarp ljudbild bandet får till. Det enda riktigt sorgliga är att Nathans sång totalt drunknar i Brittany McConells smäktande keyboardplinkande. Det finns dessutom en pikant charm i att bandet vågar gå utanför de snävaste av black metal-ramar och peta in drag av doom metal. Med den smakfulla tempoblandningen blir det aldrig tråkigt utan man tvingas spänna upp öronen en centimeter extra och peta ut vaxproppen. Vargarna har intagit tronrummet och med en majestätisk, mystisk och mäktig uppenbarelse manövrerar de väl i detta trånga utrymme.
Betyg: 8/10
Foto: Pelle Jansson
Text: Cecilia Wemgård
