Datum: 2018-07-02
90-talets melodiska punk väcker fortfarande nostalgiska känslor till liv. Så även denna kväll när det något föråldrade amerikanska The Offspring intar Gröna Lunds stora scen.
Trots att majoriteten av publiken inte ens var född när Why Don´t You Get A Job sprängde bort 80-talets agressiva punk, ekar små fragment från texten i olika röster. Sångaren Dexter Holland har genom åren lyckats hålla kvar vid större delen av sångrösten. Han betar av låtarna från förr med en entusiams som får några gnistor att kittla till, tyvärr tar melodierna udden av den lilla punk-känsla som fanns kvar i den numera gubbiga kroppen. Gitarristen Kevin ”Noodles” Wasserman är känd för att spela lite som han vill på sin Ibanez. Denna kvällen ägnas mest till att likt en något otymlig gymnast ta språngfyllda steg upp på en fyrkantig platå pch närsynt blicka utöver publikhavet. Ett piano rullas ut innan Gone Away och vi går från tafatta försök att efterlikna punk till en kort stund med en blond Frank Sinatra. Tempot som höll en helt okej nivå blir trots nostalgin sövande. När instrumenten smattrar till är det mer som en mjuk knuff än en revolution. Valet av låtar tyder på att gruppen grävt djupt i sin hit-kista och valt ut ett par säkra kort. En ny låt vars namn glöms bort lika snabbt som den är avklarad gör varken till eller från.
Stundtals skymtar de forna pionjärerna fram bakom lagren av avdankade musiker. Det mesta av stämningen sätts av den tjutande och stundtals gallskrikande publiken. Det tillsammans med minnet av en tid då The Offspring satte melodisk punk på kartan och var några att räknade med räcker. Nostalgins rosa glasögon ersätter kritikens blodröda för att mot slutet ta spelningen till en acceptabel nivå.
Betyg: 6/10
