Datum: 2018-12-08
De progressiva extrem metal-vampyrerna har spenderat året med att flitigt kuska land och rike runt i kölvattnet av årets senaste skivsläppet Down Below. På Södra Teatern sker spelningen med parkett och balkong vilket osökt drar tankarna till en scen i Anne Rice bok En Vampyrs Bekännelse där en grupp vampyrer på en teater låtsas vara mänskliga skådespelare som spelar vampyrer. Riktigt så blodig är däremot inte kvällens spelning då den arketypiska strigois perverterade kärlek till blod skickligt omvandlas till en högexplosiv metalspelning utan krusiduller.
Efter att medieprofilen Orvar Säfström intagit en av lokalens balkonger i sin finaste kostym och presenterat upplägget för kvällens konsert (två akter med ett 30 minuter långt mellanspel) drar bandet igång med akt ett. Redan från starts läggs ribban otroligt högt. Plocka bort smink och poesi och du har fortfarande ett band på högvarv som levererar den ena hiten efter den andra från praktiskt taget hela diskografin. Visst är det snålt med tidigt material, men som kompensation för detta är det full fokus på de senare skivor som har gett bandet en förstaplats på röda mattan in i finrummet. Det finns en charm i att bandet lever sig in i sina scenpersonligheter och skapar en teatralisk föreställning med extra allt. Framförallt gitarristen Jonathan Hultén vars slöjor och benklädda tights är mer skitiga och sönderslitna än någonsin. Hur sadistiskt Adam Zaars (gitarr) leende än är slår det inte Jonathans yrväderkonster där varje piruett känns välplacerad och varje kråmande pose får en att undra hur tusan han lyckas hålla balansen utan att missa en ton. Inte ens missbruket av rökmaskinen stör helhetsupplevelsen som kort och gott kan beskrivas som snortight. Vare sig det beror på att kvällen filmas eller ej så sitter varje ton och slag som en smäck. Även sångaren och basisten, Johannes Andersson, får varje strupljud att låta totalt obesvärat och naturligt. Nu är bara frågan, går det att toppa detta framöver? Södra Teaterns scen är den perfekta teaterscenen, men den ger inte heller publiken mycket utrymme att röra på sig. Platserna är satta hur mycket det än kliar i kroppen på besökarna att få ställa sig upp och headbanga. Samtidigt är det den perfekta inramningen för den här typen av ambitiösa föreställning. Vad Tribulation än har för planer i framtiden har de med denna spelning satt en mycket hög lägstanivå på sitt eget musicerade. Det ska med andra ord bli väldigt intressant att se vad de hittar på framöver för att leverera på samma toppnivå. Akt två lider snabbt mot sitt slut, ridån går ned och gruppen motar publiken jubel.
Betyg: 9/10
Foto och text: Cecilia Wemgård
