Datum: 2016-10-28
Man kan lugnt säga att kvällens spelning på Nalen Klubb, i regi av The Tube SV Stockholm, har god konkurrens. Inte bara har tidningen Close-Up precis smällt av en death metal kryssning utan dess like utan samma kväll som detta tävlar de även om uppmärksamheten med Black Harvest festival som går i extremmetalens tecken. Sådan tur då att The Tube Club inte blandar bort sia kort utan bjuder på en lugnare paus under denna hårdhudade långhelg.
Med skönsjungande rockabilly-toner tar Mold och varvar viskande sensualitet med rivigt rockande. Med ett snabbt gungande bjuds publiken upp på en vild gallopp över ödemarken. Det är ett mysigt krumbuktande i varje nerv, och ett stingsligt gitarrspel smyckat med själ som besjunger både vägar och lokomotiv i lätt vilda västern-tematik. Som en direkt kontring till detta tar Hands of Might och levererar heavy metal av den gamla klassiska skolan. Här är det DIY (Do-It-Yourself) a’la Heavy Load som dominerar. Det är hårt slående och tungt fläskande när sångaren smäller av en mer än godkänd falsett. Därefter skiftar kvällen fokus från lättsjungna melodier till aggressiva skrik. Something Dead bjussar på punkrock med små drag av hardcore. Det är skränigt, skrikigt och att skära sönder ett par söndermanglade trumhinnor är inget problem alls även om det innerst inne är svårt att inte gilla trion.
Med tre band in, och lika många genres avverkade, är det åter igen dags att byta fokus. Supralunar har haft problem med att folk vägrar titulera dem som rock’n’roll, snarare placeras de ofta i pop-facket. Något de starkt motbevisar under aftonen då inriktningen ligger på deras tyngre material. Stabil rock med sexigt gung och lite jävlar anamma i precis rätt blandning får det att tända till. Tillsammans med humoristiskt mellansnack och lite skamlös marknadsföring går gruppen väl hem hos publiken. Just publiken är något som sakta men säkert har strömmat till i lokalen. Lagom till att den svängigt moderna death metal-akten Machista går upp på scenen har det fyllt på rätt så bra och bandet lyckas med konsttycket att trigga fram en mindre moshpit. Något som däremot gör en u-sväng när Kahnister går upp på scenen. Plötsligt är baren mer lockande och Umeå-bandet får se sig spela sin raw soul för ett sparsmakat antal människor.
Kvällens huvudakt är däremot en liten publikmagnet och på scenen står inga mindre än det unga svenska melodiska death metal fenomenet Frantic Amber. Precis hemkomna från en förbandsturné med Entombed AD bjuder de på årets enda stockholmsspelning. Bredbent och med hårt smattrande från trummisen Marcus Jonsson låter det i ärlighetens namn inte allt för pjåkigt. Fartmätaren tickar sakta uppåt och att svinga hårman briljerar kvintetten i även om vokalisten Elizabeth Andrews varken kommer upp i Mia Larsson (Dracena) eller Markus Johnssons (Eucharist) kaliber när det kommer till att vråla. I övrigt bjuds det på kompetent spelad musik som tyvärr saknar ett riktigt kraftigt bett. Jag vill bli träffad av en käftsmäll som bryter käkben och krossar tänder, nu ter sig framträdandet mest som en elakartad örfil.
Text: Cecilia Wemgård
Foto: Jolle Ingbrand
