Med en sångerska som låter lika bitskt elak som gitarren hon handhar är det som att förflyttas bakåt i tiden till Berlinmurens hemland och den tyska thrashens födelse. En månad efter att bandets andra bejublade fullängdare har släppts är det en taggad kvartett som står på scenen. Så taggad att den peppade publiken ger sig på tilltag som kräver både ambulans och inkallande av vaktstyrkan.
Om bandet står på tåspetsarna i sin iver att bevisa vilka det är så är inget mot vad publiken gör. Redan i första låten lyckas en ung herre ”stage diva” sig själv till medvetenlöshet. Kort därpå både gruffas och headbangas det på vänlig, om än intensiv nivå, till allehanda kaxiga refränger. Vare sig det är Dreamland eller Take The Torch som betas av ryter Linnea Landstedt med lika intensiv frenesi som Mille Petroza från Kreator. Johannes Lindströms ursinniga bankande bakom trummorna agerar stadigt takthållande till ett band som spelar tightare än förväntat. Teknikstrul till trots lyckas gruppen behålla både charmen och energin spelningen igenom. Låten Tormentor drar igång ett brölande som närmast kan likställas med allsång. Bassisten Per Lindström får inte heller mycket sagt. Hans mikrofon är nämligen favoriten som publiken snor till sig när de testar sina egna vokala kunskaper. När sedan Blade of the Sacrificer har ebbat ut bjuder Tyranex till och levererar ett oplanerat extranummer i form av Wasteland.
Men då har den lokala vakstyrkan (en ensam vakt) fått nog och med effektiv brutalitet skingrar de publiken, slänger ut de som headbangar mest och skapar en allmänt otrevlig stämning. Snacka om att krascha ett party… Det är både synd och skam att utomstående påverkan lyckas skapa ett sådant antiklimax på en i övrigt mycket trevlig kväll. Detta till trots visar ändå Tyranex upp vad enträget harvande i replokalen kan åstadkomma. Bandets musik är lika charmant som deras framträdande är professionellt.
Bäst: Tormentor.
Sämst: vakten.
Betyg: 7/10
Fler livebilder hittar du här – LÄNK
Foto: Johan Bäckström
Text: Cecilia Wemgård