VAIN + SIPHON FUEL
Harry B James, Stockholm
2011 – 04 – 12
Det är tisdag mer än en vecka kvar tills löning och Harry B James (Regeringsgatan 47, Stockholm) har en okej folksamling. De flesta på plats har sett fram emot att se kultbandet VAIN som gör sin första Sverige-spelning trots att de bildades 1986. Vissa fans har varit lite väl exalterade i närheten av sprit och får stå med skrubbsår på näsan och öppen gylf utanför när förbandet går på.
Siphon Fuel bildades 2007 och har spelat en hel del runt om i Sverige. Goa gubbar från Göteborg som gärna driver lite med en stackars skribent som försöker att ta reda på vilken deras favoritfärg är. Jag får efter spelningen ur basisten Martin viktiga saker om vem som varit med i landslaget i skytte, vem som är blygast och vilka i bandet som ”knullar”…
Killarna i bandet är uppenbarligen influerade av Motörhead och AC/DC. På inspelat materiel låter sångaren Ferdi väldigt mycket Lemmy men när de kickar igång med ”Old School Rebel” har han en Bon Scott-kvalitet som slår mig i ansiktet och jag känner att det blir ett bra gig! Fredrik på gitarr posar och slänger med håret och stöttepelaren Robin, också på gitarr, ser lite obekväm ut, han gör det bra och borde sträcka på sig och vara lite kaxig. Basisten Martin spexar och hoppar ner bland publiken, spelar emellan sångarens ben och presenterar ”Good Girls Go To Heaven, Bad Girls Go Home To Me” med att fråga om det finns några bad girls på stället.
Tyvärr är det hårt och tight bara de två första låtarna. I tredje låten glömmer Ferdi hela texten. Efter deras framträdande förklarar han det med att låten är helt ny, skriven för fyra dagar sedan och att det var max två ord i s.k liveversionen som var samma som i den skrivna. Bandet tappar lite av självsäkerhet där, det blir lite tamt och när de kör AC/DCs ”Whole Lotta Rosie” är det roligt men de spär på min (och andras omkring mig) tanke att det låter tributeband.
Betyg: 7 / 10
Nu till huvudakten.
Jag har aldrig varit särskilt imponerad av VAIN. Det låter lite tamt på skiva, Davy Vain låter avmätt smörig. Från skivan ”Move on it” (2003) påminner introt till ”Ivy’s dream” som Tom Pettys ”Free Fallin”. ”On the Line” (2005) och första spåret ”Running on empty” får jag en inre bild av Howlin Pelle Almqvist inledningsvis. ”Last sin” från samma skiva låter lite Billy Corgan, som att rösten inte håller utan det blir bräkigt, jag blir förvirrad över den blandningen. Med förutfattade meningar avfärdar jag det som att han försöker härma alla.
När Mr. Vain kliver upp på scenen har någon i publiken precis pruttat så det stinker ner hela stället och det känns som att det kommer att vara temat under hela spelningen. Davy Vain har uppenbarligen ”piffat till” sitt utseende och jag tänker direkt att vi kommer få se en primadonna som försöker mjölka forna storhetsdagar. Det finns inget positivt i min inställning och jag är riktigt elak i mina första anteckningar.
Min haka trillar ned mot bröstet när han får med hela publiken i att skrika ”Who’s watching you” när han presenterar ”Voyeurism”, Liten miss men det visar att han har publiken med sig. Sällan har jag sett någon vara så sugen på att spela. Man får hålla i minnet att Davy Vain agerade support til Skid Row under deras glansdagar och nu står han på en liten scen en tisdag i Sverige. Att han trots det verkligen har roligt och sjunger otroligt bra ger mig ståpäls!
Han flirtar med oss på den svenskan han har lärt sig och säger att vi har ”Good mat” och att han framförallt gillar ”tonfisk”, baserat på det vill han nu ha en svensk fru. Jag som först tänkte elaka tankar som ”pastic fantastic” känner att ringfingret är lite tomt…
Davy Vain skojar med oss om vilka i bandet som får vilken typ av ”uppskattande” uppmärksamhet. Basisten Fraser Lunney är offer för den mildare sortens kvinnor, den snälla bibliotekarie-typen. Tommy Rickard på trummor gillas av träningstjejerna, Cat Casino på ledande gitarr (Deathstars) blir antastad av affärsmännen i kostym. Skinny, rytmisk gitarr (Deathstars), gillar mest att dricka öl.
Aldrig har jag sett ett band spela i en och en halv timme på Harry B James och där åhörarna står still, knappt går man för att köpa öl för att inte missa något. Det är en ett stort långfinger i ansiktet till band som surar ihop över att de inte lyckats fylla haket de spelar på och går av efter max 40 minuter, griniga och skyller på stället de spelar på.
Davy Vain är, som klyschorna säger, en sann underhållare och där jag från början tycker att han inte är en vacker syn står jag och tycker att han är sexig. Sexig som fan till och med bara för att rösten håller klockrent och hans karisma osar ut över oss. Inte ens den mystiske pruttaren kan hindra mig att andas in hela framträdandet och det är fler tindrande ögon som tittar upp på mannen i röda byxor. Bandet har uppenbarligen riktigt roligt ihop och när en av takplattorna trillar ner över Skinny tänker jag osökt på ”bringin’ down the roof”…
Betyg: 10 / 10
Anna Dave Bertram
