Interscope Records
2012 var det dags. Efter 28 år fick världen äntligen höra en ny Van Halen-platta med David Lee Roth bakom mikrofonen.
Frågan som alla ställde sig var hur detta skulle gå.
Roth hade inte släppt något av värde på en herrans massa år och Eddie Van Halen hade bara några år tidigare sett så nedgången ut att man undrade ifall slutet var nära.
.
När första singeln Tattoo släpptes blev jag inte överdrivet upphetsad men tänkte samtidigt att övriga spår på albumet skulle klå denna halvtrötta standard-låt tämligen enkelt.
Efter ett tag växte dock Tattoo, och tunggunget bet tag i mig.
.
Sedan kom plattan.
.
I She’s The Woman, skivans andra spår, presenterar sig Eddies son Wolfgang Van Halen på bas i introt. Trots att klassiska basisten Michael Anthony alltid saknas så tycker jag att Wolfgang sköter det fint när bandet drar iväg in i en vers som svänger som ett ZZ Top i högform. Jag blir mer och mer förväntansfull, kan det vara så att magin finns kvar efter 28 år?
.
Något som är värt att nämna är att många av låtarna inte alls är skrivna specifikt för detta albumet, utan ett flertal är gamla demos från 70-talet som plockats fram och färdigställts av dagens uppsättning av Van Halen.
Efter lite detektivarbete på nätet så har jag lyckats hitta dessa inspelningar, och kan bara konstatera att de har gjort ett kanonjobb med att förvandla dessa godkända demos till fräscha kanonlåtar.
.
Diamond Dave bjuder oss på härlig lyrik som känns väl genomtänkt och precis så sjuk och humoristisk som man vill att den ska vara.
När låten Chinatown drar igång så förstår jag att Van Halen är tillbaks, för här bjuds vi på ett stycke strukturerat kaos som levereras i 120 km/h.
Riffen är så underbart kreativa och oförutsägbara – Eddie visar att gammal är äldst.
Alex Van Halen sköter trummorna på ett ytterst vitalt och adekvat sätt, och det är häftigt att höra hur familjen Van Halen samarbetar och svänger på som om de aldrig gjort något annat.
Roth sjunger överraskande bra på plattan, och har ett fint register. Precis som Bruce Dickinson så låter han dock väldigt ansträngd när han ska gå upp, trots att han sätter tonen.
.
De liveklipp jag sett från senare år har inte imponerat alls, men i studio tycker jag absolut att han har skärpt till sig och visar att han vill ge allt!
Samtidigt så bjuds vi stundtals på hans härligt tillbakalutade stil, där hans självförtroende bara skriker ut att ”Där jag är, där är festen”.
.
Efter den refrängstarka och dur-färgade Blood And Fire så är det dags för mer up-tempo i form av den härligt stökiga Bullethead som inleds med den underbara textraden ”My karma just ran over your dogma, I can feel your pain”.
Som om inte det vore nog så följs denna låt av min personliga favorit As Is, som när den väl kommer igång kör över en som en ångvält.
Eddie är så magnifik att man blir galen, hans riffande är som ett musikaliskt vådaskott som rikoschetterar helt okontrollerbart i mitt huvud.
Till skillnad från många låtar på skivan, som har lite gubbiga, tråkiga med repetitiva bryggor och refränger, så känns As If klockren igenom hela strukturen. Det Motörhead-osande sticket sitter även det som en smäck.
I Honeybabysweetiedoll får vi höra Eddie leka loss med vansinniga skriktoner som han svajar iväg på över ett riff som får mig att tänka på Rainbows låt Gates Of Babylon från 1978.
Inte en av skivans höjdpunkter, men halva behållningen med denna platta är ju att sitta och försöka luska ut vad tusan som ska komma härnäst.
Textraden ”I´m a face grenade with the sex pin pulled” är så fruktansvärd att den blir helt genialisk.
Tillsammans med As If så har låten Outta Space skivans tuffaste riff, hade det inte varit för att det skrevs på 70-talet så hade jag undrat varför tusan det har dröjt ända till 2012 innan vi fick ett nytt Van Halen-album när Eddie sitter på sådana guld-idéer!
Låten är något av det svängigaste jag hört på länge, även om det tog mig en hel del genomlyssningar att inse det. Wolfgangs bas fungerar som ett riktigt bra klister som binder ihop Eddies gitarr och Alex trummor till ett godståg som kör över allt.
Stay Frosty känns med en gång som 2012 års svar på Ice-Cream Man från debutplattan, men det spelar ingen roll då undertecknad alltid eftersträvar att mer rock/hårdrock bör skrivas i taktarten shuffle.
.
Efterföljande Big River känns även den som en stöld från debutplattan och låten Runnin’ With The Devil. Bra och svängig låt, men faller in i mängden.
Att släppa en platta med hela 13 låtar kräver att alla låtar äger ett starkt existensberättigande, men jag känner bara att denna låten inte gör något annat än att uppehålla en hög lägstanivå.
Avslutande Beats Workin’ har ett härligt 70-talsgung, och som vanligt ett riktigt vasst huvudriff.
.
Det tog mig flera genomlyssningar att ta till mig plattan helt, men nu känner jag att den ligger mig varmt om hjärtat.
De har inte samma naturliga känsla för att skriva hits längre, och nu när de nått sin legendstatus har de ju såklart inte samma press på sig att få en världshit för att inte bolaget skall droppa dem, men kreativiteten och förmågan att vara totalt oförutsägbara är helt intakt.
Produktionen är modern, men förstör inte på något sätt materialet. Det är bara när det blir som allra tyngst och ”crunchigast” som jag blir lite orolig, men det känns som att det ligger en mening bakom även detta.
.
Bäst: As Is och Eddie Van Halens oändliga talang.
Sämst: Big River
Betyg: 8,5/10
.
Viktor Skatt
