WARRANT – ”Rockaholic”
(Frontiers Records)
Warrant fick aldrig det erkännande de förtjänade. Vissligen kan det tyckas okreddigt att vara hårdrockens popband. Men faktum är att Jani Lane var en låtskrivare av högsta kaliber. Låten Heaven tog sig upp till plats två på Billboardlistan när bandets debutalbum släpptes. Succén fortsätte med Cherry Pie-albumet där titellåten blev ytterligare en stor hit. Efter den tredje fullängdaren Dog Eat Dog gick luften ur Lane och hans band bestående av gitarristerna Erik Turner och Joey Allen, bassisten Jerry Dixon och trummisen Steven Sweet. Det turbulenta 90-talet följde, med grungen som begravde alla glamrockband. 2004 var det dags för en återförening utan Lane. Jamie St James, mest känd som bandkollega till Tommy Thayer i Black N Blue, tog över micken. Många frågade sig hur Warrant skulle låta utan dess huvudsaklige låtskrivare. Ett par turnéer och ett album senare utannonserades en återförening med Lane. Bandet utan honom stämplades som misslyckat trots ett fint skivsläpp och trygga livespelningar. Med trygga spelningar menar jag framföranden utan Lanes någorlunda svåra personlighet. Återföreningen varade i lite drygt 6 månader innan Lanes deceniumlånga alkoholmissbruk tog över. Efter en katastrofspelning i Las Vegas 2008 sparkades sångaren återigen.
Så hur vågar Warrant ta risken att anlita en ny sångare och släppa ett nytt album? Svaret kan ligga i den totala likhet som råder mellan Jani Lane och nya Robert Mason. Mason är även han en hygglig singer/songwriter. Resultatet med fusionen Warrant/Mason är Rockaholic, en fjortonspårig skiva som tack vare harmonin i bandet sägs vara nystarten på karriären. Det öppnar med en imponerande käftsmäll döpt Sex Aint Love. Masons sång sitter fint över den Warrantypiska refrängen. Innocent Gone följer och här någonstans blir jag riktigt hänförd. Den textmässiga toppen på skivan kommer 2:50 in:
I WAS YOUNG AND GREEN
SHE WAS PERFECT SEVENTEEN
Texten är inte bara poesi, låten som helhet är en het kanditat till Warrants bästa låt post-Lane och därmed det bästa stycket på Rockaholic. Snake och Dusty’s Revenge fortsätter rockorgien innan skivan för första gången tappar tempo i balladen Home. Det sköna gitarrycket i What Love Can Do räddar flytet och Life’s A Song, singelvalet, är en klockren grill/bad/sommarlåt á la Guns N Roses för alla rockare. Det är dock här som skivan tappar all chans att konkurrera med Lanealstret från sena 80-talet. Det blir alldeles för ojämnt, det är utfyllnad och det är en ballad för mycket. Endast Show Must Go On håller måttet, som för övrigt hade varit en mycket mer talande titel på albumet än klichéartade Rockaholic. Men varför inte släppa 6 grymma spår, med två utfyllnadslåtar och därmed göra en comeback över förväntan? Varför släppa 14 låtar när materialet på nästan halva skivan inte är bra nog? Sammanfattningsvis är Rockaholic en skiva som kommer bli otroligt viktig för varumärket Warrant. Det återstår att se hur materialet tas emot live, hur pass stor del av materialet som kommer framföras av bandet och hur fansens reaktion på Mason blir. Rockaholic är det bästa som Warrant släppt sedan glansdagarna. Jag hoppas på mycket turnérande för denna platta och sedan snabbt in i studion igen.
Ni har en bra grund nu, nästa gång går ni på knock!
Betyg: 6/10
Fredrik Sotka
