En ovanligt varm hösteftermiddag är det full aktivitet i Folkets Park i Huskvarna. Stämningen är god, folk kämpar med att placera ut bord och soundchecka i tid medan sommaren tar sig en sista suck. Senare på kvällen ska nämligen första upplagan av Huskvarna Metal Fest gå av stapeln, men innan dess ska vi ta oss igenom en kort och intensiv intervju med Watains frontman Erik Danielsson. En intervju som börjar bra, men som snart gör en helomvändning till det värre. Det infekterade ämnet är provokation, svaret är reaktion.
I vilken ända vill du börja och vad är förbjudet område att prata om när det kommer till Watain?
— Tänker du på det med Set, frågar Erik medan han drar ett bloss på sin cigarett.
Jag tänker i allmänhet och inte bara på händelsen på Kraken (den 5 januari i år heilade livegitarristen Set Teitan från scenen i Stockholm). Jag är intresserad av hur Watain ser på provokation som ämne.
— Ja, precis. Vi kan väl se åt vilket håll det barkar åt.
Sedan nya skivan Trident Wolf Eclipse släpptes i januari har mycket hänt i Watain-lägret. När du ser tillbaka på det här året, för det har varit ett år där black metal-scenen har fått mycket mothugg, vad ser du?
— Ja. Skratt. För oss har det varit ett väldigt intensivt år. Vi började i januari och sedan har det varit nästan non-stop fram till augusti. Så jag vet inte. Vårt förhållningssätt till andra människors åsikter år, speciellt om de är negativt inställda till det vi håller på med, att vi kör vårt eget race. Vi lever i vår värld och när man är mitt uppe i turnerandet blir det väldigt mycket saker som sker. Jag är inte intresserad av alla dessa antagonister och vad som sker med anklagelser och liknande. För mig är det ointressant vad de har att säga om vad vi gör. Jag är intresserad av folk som gillar vad vi gör. Det var ett par jäkligt intensiva månader. Det var framförallt mycket kring Marduk (i april i år kopplades två av Marduks medlemmar till beställningar av antisemitisk litteratur och nazistpropaganda från den nazistiska organisationen NMR). Vi har setts några gånger och pratat sinsemellan. Vi är ganska överens om vårt förhållningssätt till det som inträffat. Någonstans blir det att man fnyser åt det, men sedan så valde Set att kliva åt sidan efter all skit i januari. Det berodde väl mycket på att han, återigen, inte har något intresse av att förklara någonting för någon. Det är inte därför han spelar i Watain. Vi var mitt uppe i en turné när han sa åt oss att fortsätta att turnera utan honom eftersom han inte orkade ställa sig och förklara saker för folk. Han tycker att det är under hans värdighet. Det har blåst mycket, men det är inget nytt. Det har alltid funnits massa med folk som har alla möjliga åsikter om vad vi håller på med. Som sagt, de man ställer in fokus på är de som uppskattar vad man gör.
Varför tror du att folk reagerar nu? Det är som du säger, ni har gjort det här förut. Scenen har gjort det här förut. Ta bara Deströyer 666, de har gjort sådana här saker förut men nu har folk satt ned foten och sagt att det är nog i och med händelsen på Södra teatern (6 januari stod sångaren på scenen och sa att kvinnor som talat ut i meetoo-rörelsen var fittor och behövde en hård kuk).
— Ja… nja… jag tror snarare att folk som kommer med de här… jag tror att de som känner mycket starkt för det här och de som gärna sitter och luskar i ifall det finns några politiska agendor med band som oss inte har någon egentlig insikt i vår värld eller vad black metal som kulturell strömning innebär och vad det har inneburit de senaste fyrtio åren. Det är barn som har blivit färgade av att det är ett oroligt politiskt klimat i världen. Jag vet inte riktigt vad folk håller på med där ute, men det känns oftast som att det är oroliga små barn som rör upp den här osämjan.
Du tror inte det har att göra med att black metal har vuxit så mycket och fått plats på så stora arenor att samhället har rätt att komma in och säga att ni måste spela efter deras regler och inte era egna?
— Jo, men tidningen Vice försökte skriva om black metal-genren för tio år sedan och vi har gjort mainstreampress sedan Lawless Darkness (2010). Vi har även vunnit en Grammis (2011) och kört hela det racet. Visst, folk har gnällt ibland men vi har tagit det för vad det är. Det här är något extremt annorlunda och verkligen en avart av heavy metal-kultur. De flesta inom mainstream verkar ha förstått det, man får ta black metal för vad det är. Det är inte en del av det kulturella etablissemangets moraliska stadgar. Det senaste året så har det där tagit en någon märklig vändning och jag tror att det beror på yngre personer. Kritiken kommer inte från 40-50 år gamla journalister som skriver för Dagens Nyheter. Det kommer inte därifrån utan det kommer från unga människor. Det är de som har dragit igång hela den här grejen. Visst, det finns absolut en problematik i när black metal möter mainstreamkultur och hur det spelar ut. Jag tycker att ofta i vårt fall så har det fungerat ganska bra. Vi har kunnat prata öppet och rakt om vad vi håller på med och det har i sin tur redogjorts för i deras artiklar och tv-inslag. Det är många som har konstaterat att vi är helt sjuka i huvudet och helt snedvridna. Folk har konstaterat vad vi står för utan att lägga in särskilt mycket värderingar. Problemet är när folk plötsligt tycker att man ska stå till svars jämte emot någon utomståendes moraliska värderingar. Det är precis samma sak som hände i USA på 80-talet när Twisted Sister och Judas Priest fick försvara sig mot Tipper Gore (medgrundare av Parents Music Resource Center som verkade för ökad föräldrakontroll över barns tillgång till musik som ansågs ha våldsamma, narkotikarelaterade eller sexuella teman). Hon tillhörde inte extremhögern men hon var långt ut åt höger, extremt kristen och skulle ta alla dessa sataniska band till rättegång i domstol för att stå till svar för var de skrivit. Det var vad hon gjorde. Det är helt främmande människor med helt främmande värderingar som plötsligt säger åt en vad man får och inte får göra. Märkligt.
Men är det egentligen inte bra att ni får reaktioner? Yttrandefrihet går åt båda hållen så detta är väl ett tecken på att yttrandefriheten lever och frodas?
— Absolut. Jag har alltid välkomnat reaktioner. Jag har absolut inga problem med att folk tycker att det vi gör är vedervärdigt och att de inte vill ha något med det att göra. Problemet blir när det tas till en nivå som sätter käppar i hjulet för det vi håller på med. När spelningar hotas med att bli inställda… när… ja, och så vidare. Där blir det problem och där kommer vi till det här med att det är väl okej det med, kom an då, men de här människorna är inte här idag och säger vad de tycker. De verkar i någon slags lönndom. Det är internet-golare som tjallar till snuten när någon har gjort något dumt. Den sortens attityd har jag jävligt svårt att hantera. Har de något problem med det vi håller på med så kan väl folk slå upp min adress på internet och åka hem till mig om det är något. Jag välkomnar det. Vi har aldrig varit rädda för att möta våra fiender och då gör vi det helst ansikte mot ansikte och inte genom någon slags tjallar-kultur. Det är där det verkligen blir problematiskt.
Personligen kan jag tycka att många black metal-musiker, kanske inte nödvändigtvis dig, både vill ha och äta av kakan. Provocerar man så måste man ändå stå till svars för det…
— Absolut.
… och ta sitt ansvar. Det kan jag tycka att black metal-scenen har varit ganska dåliga på.
— Åter igen, folk är välkomna med vilken sorts åsikter de vill om det som vi håller på med. Det vore väldigt uppskattat om de hade mage nog att säga det direkt till oss istället för att höra av sig till spelställen så att de stänger ned våra spelningar. Så är inte jag uppväxt. Skulle jag känna mig personligt förnärmad av någon konstnärs uttryck så skulle inte jag höra av mig till ett galleri och säga åt dem att stänga ned den här konstnärens utställning. Då skulle jag snarare åka hem till konstnären och klippa av honom fingrarna. Det är två helt olika sätt att göra saker på. Jag har ett totalt förakt för folk som inte vågar möta sina fiender. Om de nu tycker att det där är så viktigt kom till våra konserter och bär vapen. Vi välkomnar det vilken dag som helst. Var inte en golare, det fungerar inte.
Ja, jag tänker inte slå ned dig med vapen men jag tänker vara ärlig med att jag tycker att det Set gjorde var dumt och jag är glad att han inte är med i bandet längre.
— Precis. Vi skiter fullständigt i vad folk tycker om oss och vad vi gör på scen. Jag vet inte, åter igen, är det någon som har problem så får de gå framtill Set och säga det. Att försöka att gola ned folk är en sådan djävla fegiskultur. Det är små barn som sitter hemma och tror att de kan åstadkomma något med sin…
Fast Set har ju gjort ganska mycket…
— Hörre du, om du vill sitta och snacka skit om Set så kan jag slå sönder din bandspelare och gå härifrån.
Nej Erik, det är inte det jag gör.
— Det här är inte jag intresserad av längre.
Erik reser sig hastigt upp från bordet och vänder på klacken. Innan han stormar bort till sina bandkamrater låter han en ljudlig loska träffa marken. Kvar på bordet ligger hans tändare, bortglömd i all dramatik.
Foto: Sandra Thulin
Text: Cecilia Wemgård
