Datum: 2017-05-08
Det krävs två för att dansa tango och vem är inte sugen på att dra igång bastun när finska musikscenen kommer på besök till kungliga huvudstaden? Dränkta i klart ljus och med bombastiska ljudbilder är det fullt ös som gäller från ruta ett fram till målgång. Dock är det bara en av kvällens akter som sätter kungen i schack matt.
Wolfheart
Melodisk death metal som låter så finskt att det bara är att plocka fram hemlandets flagga och veva den i 360 grader. Ungefär så har det låtit sedan grundaren, sångaren och gitarristen Tuomas Saukkonen lade allt åt sidan för att starta upp Wolfheart för fyra år sedan. Sedan dess har bandet mest av allt påmint om Jack Londons bok Skriet Från Vildmarken; en småspännande historia med vackra naturskildringar men en ack så förutsägbar handling. Kanske är det just det typisk finska som stundom blir för mycket. De melodiska folkhymnerna ligger som en tunn fosterhinna över hela framträdandet och även om det är stoiskt episkt är framträdandet i sig alldeles för svenskt Svensson-lagom. Gitarristen Mika Lammassaari må bjuda på sensuellt gitarrspel men varghjärtat tycks snarare klappa i vilotakt än med ordentliga adrenalinpåslag. Det är inte dåligt, men när det endast är ljusshowen som står för det häftigaste i showen så är det heller inte kanonbra.
Betyg: 6/10
Insomnium
Amorphis, Sonata Arctica och Pain Confessor tog sig en after-work öl. Resultatet blev en akt som varit lika aktiva som de har varit kreativa. Sedan början av 2000-talet har de månglat ur sig hela sju fullängdare och inte tycks det stanna vid detta. Här har vi en akt som nämligen är så urfinsk att den kan ingå i kursplanen för nyanlända nyfinnar. Vad skiljer då förband från huvudband? Musikaliskt är de snarlika, men där Wolfheart tar en lugn joggingrunda tar Insomnium och satsar på elitlöpning. Vilket även publiken tycks fånga upp då trycket ökar markant framme vid staketet. Här varvas slag på stora krigstrumman med att hypnotiskt söva sinnena. Med stora teatraliska rörelser är bandet dessutom en fröjd för både ögon och öron. Det finns en vild charm i de flinka gitarrerna och vassa trumvirvlarna som ömsom dränks i havsblått ljus och ömsom dränks i himmelsblått ljus. Samtidigt visar Insomnium att de bjuder på hela paketet och övertygar att de hade lyckats med samma dansanta bravad även om de bara haft två lågenergilampor i taket.
Betyg: 8/10
Fler bilder hittar du här – LÄNK
Text och foto: Cecilia Wemgård
