Amorphis – det är krävande och vi offrar mycket

0

Under 28 år har finska Amorphis haft en förkärlek för att väva samman sitt lands klassiska melodier med progressive metal och hårdare toner. I samband med att album nummer tretton, Queen Of Time, snart når lyssnarna sätter vi oss ned med delar av bandet en vacker vårdag i Stockholm. Medan solen gassar berättar sångaren Tomi Joutsen och gitarristen Esa Holopainen om nya skivan, “riktiga job” och vad som skiljer första showen på en turné från sista showen på samma resa. Allt under goda skämt och manga skrattsalvor som får avsluta nästan varje mening.

Berätta om låttiteln Queen Of Time, vem är hon?

– Hon är inte en riktig person utan det är bara titeln på albumet, säger Tomi. Eftersom vi är enkla killar så vill ingen ha en komplicerad titel, sedan vävs olika teman på skivan ihop med namnet. Det är inget konceptalbum, men det finns olika teman som man bland annat hör i låtarna Queen Bee och Gold Elk. 

Ni arbetade tillsammans med producenten Jens Bogren (Opeth, Dimmu Borgir, Sepultura, Arch enemy, At The Gates m.fl) på Under The Red Cloud (2015) och valde att samarbeta med honom igen på nya skivan.  Hur undviker man att bli för bekväm med varandra under arbetet?

– När det kommer till att arbeta med Jens så finns det ingen möjlighet att bli för bekväm, säger Esa. Man kan säga att han kände oss rätt bra efter förra gången och vi var medvetna om hans arbetsmetoder. Eftersom detta är en man med många idéer  skickade vi bara några demos så att han kunde välja ut låtarna till albumet. Med sex starka viljor är det bättre att låta någon utomstående, som i detta fall en bra producent, ta vissa beslut. Tillägg i form av flöjter och körer är hans idéer, vi hade till och med en orkester som spelade in samtidigt som oss, fast inte på samma plats.

– Senaste skivan släpptes för två år sedan, så det jag hoppas mest på är att utvecklingen inom bandet har gått framåt, säger Tomi. Sammanlagt tog hela processen arton månader, det är mycket svett och svordomar investerade i albumet. Som Esa sa, det var ett smart beslut av oss att låta Jens ta över, när vi först började så fanns det sjutton låtar att välja mellan. Precis som förväntat blev resultatet riktigt bra, innehållet är uppbyggt kring både överraskningar och drama. Vad den röda tråden är vet vi fortfarande inte, men något finns där som gör att det varken känns för långt eller för tråkigt. Alla tio låtarna är olika.

Om jag minns rätt så hade ni bara några dagars paus efter turnén och studion?

– Alla låtar var redan klara så det var mer att vi gick direkt från scenen in i replokalen, säger Esa.  Arrangemanget av låtarna och det faktum att vi inte har haft ledigt gjorde det mer stressigt än vanligt. Personligen föredrar jag att ha några dagar ledigt innan jag måste spendera mer tid med de andra killarna igen. Skratt. 

– En bra sak med att arbeta som musiker är att det sker i perioder, som festivaler och liknande, säger Tomi. Efter 200 shower med samma låtar är det en otrolig lättnad att stanna upp och arbeta på något nytt. För då slipper man ytterligare 200 spelningar med samma material. Kreativiteten och skapandet i sig är fantastiskt, men att behöva träffa alla i bandet efter så kort tid var hemskt. Skratt. Samtidigt är det intressant hur människor fungerar. Som nu väntar vi bara på att få kliva upp på scenen igen och det enbart för att vi minns allt det roliga.

Om ni jämför första spelningen med den sista på en lång turné, hur olika är de då?

– Saken är den att det inte är roligt att räkna ner till sista dagen, säger Esa. Det finns en kille i vårt band som faktiskt sitter och räknar ut, på minuten, hur lång tid vi har kvar. Så ibland kan man få höra att; ”Nu har vi 15000 timmar kvar och tre minuter”, då tackar vi alla verkligen för den intressanta informationen. Tänker man på det sättet blir det svårare även om alla turnéer är ett nytt äventyr, trots att vi är på den nivån att vi redan varit på de flesta ställena.

– Jag gillar den första showen eftersom det är där den oförklarliga magin uppstår med musiken, säger Tomi. Vi kan spendera timmar med att lyssna igenom låtarna för att hitta de som fungerar bra live, men det visar sig alltid bäst när vi står framför en publik. Vårt största problem är den gigantiska katalog av låtar vi har att välja mellan. På festivaler är det svårare eftersom att vi har mindre tid på scenen att sälja in oss hos nya fans, som mest får vi 45 minuter. När vi är headliner på egna turnéer så är det lättare eftersom vi kan välja mer fritt mellan det nya materialet och de lite äldre låtarna. Friheten att blanda olika känslor är mycket större, inte bara för att vi har mer tid utan för att vi vet att problem som kan uppstå går att lösa lättare. Som en gång när det var massa vatten på scenen, som du säkert förstår så fungerade det inte särskilt bra med utrustningen.

Vilket är ert bästa turnéminne?

– Det måste vara från förra sommaren när vi spelade i två länder med snarlika namn, säger Esa. De låg precis bredvid varandra och chauffören som skulle köra oss misstolkade allt och körde oss till fel land. Panikslagna fick vi ringa till vår manager och försökte förklara för den här chauffören, som så klart inte pratade engelska, att vi hade kommit till fel land. En annan rolig sak som faktiskt är återkommande, är att på festivaler så brukar lokal radio spelas upp genom det trådlösa systemet när vi riggar scenen.

Olli-Pekka Laine är tillbaka som basist efter sjutton års frånvaro, hur kändes det att han kom tillbaka efter så lång tid?

Olli är en av de medlemmar som var en del av bandet från början och han arbetade med oss på fyra album (1990-2000), säger Esa. När vår dåvarande basist Niclas Etelävuori sa att han ville gå en annan väg så var Olli den första basist som blev tillfrågad om att bli hans ersättare under festivalerna. Att det har gått så lång tid känns overkligt, efter turnén som support för Volbeat Seal The Deal-turnen och inspelningen av albumet var han återigen en permanent medlem i bandet.

– Trots att han inte varit en medlem i gruppen så har bandet mellan Olli och Amorphis varit kvar, säger Tomi. Han berättade själv att han hade hoppats på att bli en del av bandet igen. Personligen anser jag Olli vara en väldigt ödmjuk och talangfull musiker som bidrar till bandets välgång. Förmodligen beror det på att han utöver musiken även har haft ett riktigt jobb.

Vad menar du med riktigt jobb, att vara musiker är väl mer krävande än ett nio till fem-arbete?

– Du har rätt i att det är krävande och vi offrar mycket, säger Tomi. Alla i bandet har familj som vi spenderar mycket tid ifrån, det är en speciell livsstil. För att kunna lyckas som musiker måste man vara beredd på att offra mycket. Finland har en liten marknad precis som landet i sig och jag vet inte hur många som kan leva på musiken, som tur är har vi det privilegiet. 

About Author