Raise Hell – Comeback med frontalangrepp

0

 

1920 x 1080
Tyresöbandet Raise Hell släppte sin första platta Holy Target under sena 90-talet. Aggressiv trash metal med ondskefull inspiration av black metal fick många att ta bandet varmt om hjärtat. Gruppen släppte fyra album och en EP, men efter fullängdaren City Of The Damned (2006) blev bandet plötsligt tyst Varken musik eller livespelningar hördes av från kvartettens håll. Men efter nio år kokar gruppen med vilja och action med nya plattan Written in Blood som släpptes tidigare i år.

-Direkt efter att vi var klara med promotande/turnerandet av ’City of the Damned’ (2006) så började vi skriva nytt material, säger sångaren Jimmy Fjällendahl. Vi spelade till och med in två eller tre låtar som vi vid tillfället tyckte var bra. Det visade sig dock inte vara fallet, jag tror att vi fortfarande var fast i ’City of the Damned’ spåret, som om vi ville skriva en uppföljare. Helt enkelt så fick vi börja om. Dessutom så stängdes vår dåvarande replokal ner av brandinspektionen, på grund av bristande brandsäkerhet. När man tänker på det nu var det ett klokt beslut, men just då var det inte så poppis. Vi hade pratat i flera år om att skaffa en egen lokal, men vi var lite för bekväma för att göra nått åt saken. Som tur var så hade Nicklas Sjöström och hans kusin Johan Andrén en lokal i stan som de vuxit ur och var ute efter något större. När vi hittade en lokal i samma byggnad fick vi iden att slå ihop oss och ha replokal och inspelningsstudio i ett. Lokalen var dock alldeles för stor och för dyr men efter lite samspråk med fastighetsägaren slog han upp en vägg i mitten och halverade priset.

-Mitt i alltihop så har några av oss blivit föräldrar flera gånger om, och det har dessutom varit några dödsfall inom min familj och släkt. Några av dom var riktigt nära, och detta har naturligtvis också tagit en hel del av min tid.

Har dödsfallen påverkat texten i musiken något?

-Förmodligen! Jag har visserligen inga hela låtar som handlar om det men det reflekteras säkert lite här och var. Jag skriver om mina personliga erfarenheter, åsikter och lite om vad som händer uppe i mitt huvud. Jag vill oftast inte gå in på exakt vad låtarna handlar om, men låten ’Dr. Death’ handlar inte om dödsfall, men istället om den grymmaste baren någonsin. Vi spelade på en liten festival i Tyskland som heter Destroyed World där det fanns en bar som hette Dr Gore. Det serverades flera drinkar som Vampire Blood eller Human Fingers och personalen var några av dom trevligaste som jag har träffat i min tid med Raise Hell. Jag bestämde mig att skriva en text om detta men när vi lyssnade på förproduktionen så lät ’Dr Gore’ fel, så vi bytte till ’Dr Death’.02

Inte heller har namnet på albumet något med händelserna att göra, vill Jimmy förtydliga. Titeln Written in Blood anspelar på spåret ’In Cold Blood’, som även är det tidigare namnet på bandet. För omslaget så tog bandet kontakt med en nära vän till Nicklas, tatueraren Johan Ankarfyr som är tatuerare på ”Crooked Moon Tattoo”.

Efter att er trummis Dennis Ekdahl lämnade er värvade ni inför er nya skiva Sven Vormann. Hur har det funkat?

Raise Hell turnerade tillsammans med Destruction under år 2000 men jag är inte säker. Det var före min, men resten av bandet lärde sig känna Sven och därför så kom hans namn upp som förslag när vi inte hade en trummis. Vi hade inte jättestora förhoppningar om att han skulle acceptera då han hade flera andra aktiva band och dessutom var bosatt i Tyskland. Men efter några mail var han med! Han har verkligen gjort ett skitbra jobb, vi är så glada att han gick med.

– När vi skulle spela in plattan så skickade vi ner förproduktion till Sven med programmerade trummor. Sven spelade in sina egna varianter av låtarna i ”Little Creek Studios” i Schweiz som jag har för mig ägs av hans andra band Poltergeist.

Hur funkar det med en trummis som bor i Tyskland när resten av bandet bor i Sverige?

-Det var ett litet problem då vi vill kunna vara ganska spontana när det gäller gig, eftersom det skulle inte funka att flyga in en kille från Tyskland för ett gig i Uppsala och en gång till nästa vecka för ett gig i Gävle o.s.v. Dessutom var dealen med Sven från början endast jobbet på skivan, men han visade senare intresse för att spela live. Vi var tvungna att skaffa en trummis i närområdet som kunde vara tillgänglig på kort varsel. Genom vår förra trummis Dennis Ekdahl så kom vi i kontakt med f.d. Machinery-trummisen Johan ”Webba” Westman, som spelade med oss nyss på vårt första gig på Göta Källare med Grave och Sterbhaus. Webba är fantastisk, har smälter in med resten av oss jätte bra.

Hur fungerar det att vara pappa och vara med i ett band?

– Jag har en fru som förstår att jag gillar att skrika hårdrock och dricka öl så hon backar mig till 100%. Det är självklart ett sju-jävla planerande hit å dit men det får man ta. Familjen går alltid först men ska man hålla på med något som har varit ens största passion sedan lägre tonåren så får det vara värt lite slit och sömnlösa nätter. Jag kommer hem från replokalen vid 01:00 och sedan är det upp vid 05:00. Jag har tre grabbar och har hållit på så här i snart 7 år nu. Det är värt det. Man får vila när man dör!

Hur gick det att spela live för första gången på 6 år?

– Vi försökte hitta ett sjyst gig i Stockholm som vårt första gig efter release och vi hade tur som ramlade på detta gig på Göta Källare. Där har vi dock problemet att 22:00 drar disco-gänget igång vilket innebär att om det är tre rockband som ska lira och allt ska vara klart 22:00 så får första band gå på scen 18:30, som i detta fall var oss. Scenen just nu för ett band av vår kaliber är usel. Det finns ett gäng småklubbar för mindre nya band med praktiskt taget obefintlig scen och sedan finns det stora ställen för stora band. Någonstans där mitt emellan är skitsvårt att hitta.

– När jag var ung, innan jag gick med i Raise Hell, spelade jag i ett band som hette Driftaway. Vi spelade på gymnasie-happenings till pizzerior, men då andades hela stan hårdrock. Så är det inte längre. Faktumet att avbryta en hårdrockskväll för att släppa in dom ”riktiga gästerna” är ett tecken på att hårdrock inte längre gäller här. Men å andra sidan tror jag inte att de som var hårdrockare på den tiden har slutat med dit. Snarare att de som lyssnade på sådan musik har bytt till annan ”innemusik”. Och det är inte den målgruppen som vi önskar som publik. Det är synd att den här staden har utvecklats och jag tror att det inte endast handlar om Stockholm, tyvärr. Hårdrocken har krympt, men det har väl aldrig hindrat oss förr.

About Author

Ungdom i Stockholm med fokus på recensioner. Uppskattar all sorts musik. Ryktet går att han även aldrig har nekat en Magic: The Gathering duel.