Shining – X – Varg Utan Flock

0

Season Of Mist
Släpps den 5 januari

I snart två decennier har Halmstadsonen Niklas Kvarforth (sång) och hans Shining förgyllt omvärlden med musik. Musik som vid första ögonkastet för gemene hårdrockare skulle definieras som black metal. Den genren är dock ingen som bandet vill förknippas med, de vill själva istället betrakta sig som suicidal black metal. Shining skiner som aldrig förr och sätter nu ett kryss, X, som markerar deras tionde album X – Varg Utan Flock.

Bortsett några korta rader talandes monolog i början av skivan så är Kvarforths karaktäristiska ”huah!” det första sjungna ordet. Detta ord är ett återkommande inslag under de 42 minuterna som skivan snurrar. Det skulle kunna bli tjatigt, men blir dock aldrig det, utan känns snarare som bandets naturliga signum. Som på tidigare plattor, så ock på denna, är det svenska språket som dominerar de lika delarna growl och sång. Öppningsspåret Svart Ostoppbar Eld med sin tjocka manglande ljudmatta representerar hela skivans produktion väl. Det osar starkt av industrimetal plattan igenom, och den har en krispig fräsch ljudbild, utan att bli överproducerad. Både genremässigt och i uppbyggnad bär den på en aggressivitet och frustration som har stora likheter med Nine Inch Nails album The Downward Spiral (1994). Lyssnaren kastas fram och tillbaka även bland andra genrer så som jazz, blues och stilla skirt pianoplinkande. Det är ett detaljrikt ljudlandskap man fått i present. I exempelvis Han Som Lurar Inom bjuds det på en ljudillusion i dess instrumentala refräng, där det låter som en blandning av en vilsen nattfjäril och en puttersmälla, men är nog i själva verket vanliga dubbla baskaggar. I avslutande Mot Aokigahara ljuder det behagligt av ett plektrum som träffar en akustisk gitarrs strängar halvt snett, ackorden skär vackert genom trumhinnan.

Det finns finkultur och fulkultur även inom hårdrock. Detta album platsar definitivt in i de finare sofistikerade salongerna. Att försöka genrebestämma detta är egentligen oväsentligt. Det ska man nog sluta grubbla över, bandet har redan definierat det – suicidal black metal. Troligtvis kvalar inte genren ens in som musik, den här plattan är snarare ett konstverk.

Betyg: 8/10

Spår:
1. Svart Ostoppbar Eld
2. Gyllene Portarnas Bro
3. Jag Är Din Fiende
4. Han Som Lurar Inom
5. Tolvtusenfyrtioett
6. Mot Aokigahara

Medlemmar:
Niklas Kvarforth – sång
Marcus Hammarström – bas
Peter Huss – gitarr
Euge Valovirta – gitarr
Jarle Byberg – trummor

About Author

Gillar hårdrock och de flesta av dess undergenrer