Indie Recordings
Släpps den 29 september
Efter fyra år är det då äntligen dags för Norges egna all-star black metalband, 1349, att släppa nytt. Djävuliskts hårt bankande, ultrasnabbt riffande, deomedagstinn lyrik och en markant bas ramar in en skiva som påminner mer om den oerhört välskrivna Hellfire (2005) snarare än gruppens mer ljumna sentida verk. Och även om stjärnglansen lägger sig lagom till andra genomlyssningen är det dock högkvalitativ norsk black metal som spisas. Kanske inte så minnesvärd som man kan hoppas på men ack så aptitretande.
När albumet tar avstamp i ett stämningsfullt intro, som får en att tänka på första bästa sataniska skräckfilm, ja då känns det som om en behaglig lyssningsupplevelse väntar runt hörnet. Öppningsspåret Cauldron bjuder lika mycket på experimentlusta som kära invanda element. Frost (Satyricon, ex-Gorgoroth, ex-Furze med flera) smattrar sedvanligt på i 220-takt bakom slagverket medan vokalisten Ravns morrande starkt påminner om en ilsken pitbull. Likaså bjuder Archaons gitarrspel på intressanta melodier där något hemlighetsfullt lurar precis under ytan. Dessvärre leder varningarna aldrig till något redigt bett och melodierna är tyvärr som bortblåsta när skivan har nått sitt slut. Seidemanns galopperande bas räddar åtminstone upp de anonymaste sidospåren (läs Slaves). Med en sådan blylastad tyngd, som villt skenar över ljudlandskapet, vill jag bara slå ett hål i närmsta vägg. När Postmortem drar igång laddar jag upp med slag nummer två.
Medan spår som Mengele’s låter bandet sväva ut i sitt artistiska experimenterande blir Chain kedjan som låser fast dem i det traditionella 90-talet. Att säga att den här fullängdaren riskerar att bli en vattendelare bland lyssnare är en underdrift. Kitteln sjuder men bubblar aldrig över. Å ena sidan möts vi av traditionsenlig black metal, å andra sidan blir det stundom väldigt förutsägbart. Å ena sidan bjuder kvintetten upp till hungrig experimentlusta, å andra sidan håller de knappast samma revolutionerande nytänk som sina genrebröder. Det är inte mycket som fastnar men aggressiviteten levereras utan vare sig floskler eller haranger vilket är som sataniskt socker för reptilhjärnan.
Bäst: det dominanta basspelet.
Sämst: förutsägbarheten.
Betyg: 7/10
Spår:
1. Cauldron
2. Slaves
3. Exorcism
4. Postmortem
5. Mengele’s
6. Golem
7. Chained
8. Godslayer
Medlemmar:
Ravn – Sång
Archaon- Gitarr
Seidemann – Bas
Frost – Trummor
Text: Cecilia Wemgård
