Datum: 2014-09-30
Accept är den där legendariska kvintetten som är heavy metal personifierad. Med ett arv få kunna tävla med är de en relik från 80-talet som fortfarande blänker som guld. Det är nu nästan ett decennium sedan gruppens legendariske sångare, Udo Dirkschnider, valde att avgå. I hans ställe har den karismatiska vokalisten Mark Tornillo sakta men säkert vunnit mark. I dagsläget är Accept dessutom det enda tyska bandet från 80-talet som verkligen förstår ur man belyser sin frontmans styrkor. Man ser till att sakta men säkert smyga in mer och fler nya låtar för varje turné. Kvällens show på Debaser Medis är inget undantag.
Med buller och brak rusar kvintetten in på scen för att bränna av Stampede från senaste plattan Blind Rage. Denna skapelse må låta pissljummen på albumet men live växer den i styrka. Och innan buffelhjorden ens har hunnit lämna lokalen är det dags för mäktiga Stalingrad. Det är knappt så att man hinner hämta andan mellan låtarna. Trots att lokalen känns som en bastu, vilket bandet signalerar med hejdlöst underhållande mimik, är det igen i publiken som står still. När introt till Restless and Wild ljuder tar Stockholmspubliken i från tårna. Till och med de åskådare som har barrikaderat sig i baren hytter extatiskt med hårdrockshornen.
Strängbändarna Peter Baltes (bas), Wolf Hoffman (gitarr) och Herman Frank (gitarr) bjuder ut sig totalt men ett koreografiskt rörelsemönster som osar lika mycket pondus som erfarenhet. 
För inte behöver man springa runt som en tok när man kan frammana en sådan fin putmun som herr Hoffman. Med de slagkraftiga örhängena Dying Breed och No Shelter visar tyskarna inte bara upp ett kvalitativt bakgrundskörande. De gör även klart för alla inblandande att de älskar att stå på scenen. Det går inte en minut utan att musikernas ansikten spricker upp i hjärtliga leenden. Och som final på kvällen spisas självklart de klassiska hymnerna Metal Heart och Balls To The Walls. Accept levererar med besked och även om nackhåret inte reser sig så är det riktigt nära.
Bäst: Stalingrad.
Sämst: utdragna gitarrsolon blir snarare stoppklossar än publikfrieri.
Betyg: 9/10
Fler bilder hittar ni här – LÄNK
Text och foto: Cecilia Wemgård
