Datum: 3/11-2012
Tysk/amerikanska Accept har spelat musik under namnet Accept sen 1971 med en del förändringar av lineupen under åren. Detta är enligt mig den starkaste lineupen av detta band med en bredd på låtarna som fortfarande bibehåller samma kärna som klassikerna som utgavs på 80-talet.
Konserten är en blandning av det bästa Accept har att erbjuda, vilket de visar genom att sparka publikens rumpa i den öppnande Hung, Drawn and Quartered. Introgitarren har den där tyska tonaliteten som lätt blir trallig, men Wolf Hoffmann tycks ha sinne för att göra melodier som bara blir hårda. Det maffiga trumsetet med den lille Stefan Schwarzmann tar upp en väldigt stor yta av scenen.
Publiken är med från första ton och sjunger ”Wööh-ööh-ööh-öh-öh” med den återkommande gitarrslingan. Låten är ett perfekt sätt att sparka i gång konserten för att sedan fortsätta leverera låtar som Hellfire, Restless and Wild, Losers and Winners, Stalingrad, Breaker,
Bucket Full of Hate och Monsterman.
Detta visar verkligen att balansgången mellan det nya och det gamla får allting att låta naturligt. Peter Baltes är verkligen bandets yrväder. Han springer runt på scenen, flirtar med publiken, slänger ut plektrum i tid och otid, sjunger med i de feta hockeykörerna och spelar bas med en övertygande teknik och ett starkt driv.
När bandet drar igång Shadow Soldiers så är inte endast publiken utan även bandet i extas. Hela arenan hötter med näven och man tror att taket skall lyfta. För att äntligen låta publiken vila så bjuder Wolf på ett gitarrsolo. Gitarrsolon på en konsert där gitarristen själv står på scen och visar upp sig är i 99,9% av fallen tråkiga. Wolf Hoffmann är det enda levande undantaget. Han spelar diverse klassiska stycken utan att spela över i dem. I detta gitarrsolo märker man snabbt varifrån han hämtar inspiration till sina melodier. Halspulsådern på den flintskalliga gitarristen får overkliga proportioner när han med ansiktet skall uttrycka känslan av sitt gitarrspel.
Herman Frank ser ut som en mysgubbe på scenen där han står på sin sida utan några längre utflykter från mikrofonstativet. Denna herre får väldigt lite utrymme för att spela gitarrsolon vilket känns lite synd då man förstår att han är komplementet för det som inte Wolf spelar. Hade gitarrsolot varit en duell mellan Herman och Wolf så hade det antagligen varit ett legendariskt live-solo idag.
Låtarna framöver skall genomsyras av Peter Baltes enastående basspel. Accept fortsätter att riva av Neon nights, Bulletproof och Aiming high där Peter Baltes visar upp sin bländande teknik. När den gamla dängan Princess of the dawn ljuder ur högtalarna är publiken inte sen på att sjunga en av Wolfs än en gång omisskännliga gitarrslingor. Endast Stefan Schwarzmann och Peter Baltes är på scenen och håller groovet för publiken som sjunger för Accept. Wolf knatar in på scenen och ser ut att vara på väldigt gott humör då han plötsligt skall bevisa att Peter Baltes står i en klass för sig när det kommer till basspel. Wolf spelar några licks som Baltes snabbt upprepar samtidigt som nivån på Wolfs licks stiger tekniskt och Baltes svarar på allt utan att dabba sig.
Efter att ha låtit publiken lugna ner sig lite börjar tempot sakta höjas med Up to the limit för att övergå till No shelter, Pandemic och avslutas i Fast as a shark där den eminente Mark Tornillo tyvärr tycks ha lite svårt att hänga med på verserna. Bandet tackar för sig och självklart vet den som kan sin Accept att det saknas några låtar för att det skall vara ett komplett gig.
Publiken verkar vara sliten efter showen som erbjudits och skriker lite lätt efter mer. In kliver bandet och påminner vad alla i lokalen har gemensamt, nämligen ett Metal Heart. Låten sitter som min Muskelrock-keps och publiken tycks börja röja på ren vilja. Många strupar låter torra och många röster spricker när de ska sjunga med ”Für Elise”-melodin som blivit låtens signum.
När bandet fortsätter med Teutonic Terror känns det som att världens undergång är nära. Låten är den bästa metallåten sedan 1990 och är en kampsång med allsångskörer som till och med Manowar skulle döda för.
Den alldeles för uttjatade Balls to the Wall avslutar konserten. Låten framförs på ren rutin och tyvärr så är det något som jag saknar från inspelningen, det är att det riffet skall spelas på en Stratocaster!
Betyg: 9/10
Bäst: Alla låtar är Accept oavsett om de är från 80-talet eller 2000-talet. Aldrig förr har en konsert med så många gitarrsolona lyckats hålla det.
Sämst: De långa köerna i baren som gjorde att många missade minst 3 låtar för att de skulle beställa sig en öl. Dessutom skulle ”Balls To the Wall” bytts ut mot något coolt och oväntat som ”London Leatherboys”.
Skriven av Ante Niemi
