Airbourne, Volbeat – Globen, Stockholm

Datum:2016-10-22
Mustiga rockabilly toner och vilt travande rock’n’roll sitter knappast fel när man ska inleda helgen. Medan amerikanska Crobot agerar uppvärmningsakt med sin sydstadsrockande stoner metal radas de klassiska Marshall stackarna upp i mängder bakom skynkena. När bomben sedan briserar och flygplanssirenerna tar vid är det fest för hela kompaniet som gäller.Airbourne
Det australiensiska lilla AC/DC-dyrkande undret är tillbaka på svensk mark för att göra om den bedrift de lyckades med som förband till Motörhead 2008. Att bandet lever upp till sina landsbröders storhet är det ingen tvekan om. Med en hunger som kan sluka ett buffébord på fem röda, och en testosteronladdad adrenalinnivå som tycks spruta ur öronen, rör sig bröderna Joel (sång, gitarr)och Ryan O’Keeffe (trummor) som skållade hamstrar bakom respektive instrument. Det är överväxel från första stund och snabba vändningar mellan låtarna. Med ett vrål frågar Joel om publiken är redo att rocka och gensvaret är totalt. Händerna åker snabbt upp i luften för att klappa i takt till ett icke sinande rockspel med farten som signum. Måhända finns det inga ordentliga riggar för Joel att klättra upp i, något han gärna gör till vardags och helst så högt upp att ett fall är synonymt med bruten nacke. Såför att kompensera för bristen på detta är det istället på klassiskt AC/DC-manér som han rider ut i publiken på en vakts axlar och levererar den ena ölduschen efter den andra. Ja, Airbourne är det där bandet som har förstått att musiken ger mycket men se fan vad mycket roligare det blir med en händelserik show. Speciellt när man uppmanar ett näst intill utsålt Globen till rebelliskt leverne. Självfallet till vakternas stora förtret.
Betyg: 7/10Volbeat
De danska raggarna och gangsterfolket i Volbeat kan stoltsera med att de säljer fler biljetter på svensk mark än självaste Nickelback. En inte alltför dum bedrift då Johnny Cash, Cadillacs och metal smäller aningens högre än amerikanskt radioskval. Med sångaren och gitarristen Michael Poulsen i spetsen går bandet vant in på scenen och levererar som om de hade det mest slentriantråkiga nio till fem jobbet i mannaminne. Men att trumma, det kan åtminstone Jon Larsen, för de ljudvågor som lämnar scenen har inga problem med att störa den normala hjärtrytmen. Dränk sedan ut sången med lika högljudda gitarrer och du kan NÄSTAN maskera att Michael är lika ointresserad av att sjunga som Britney Spears är av att sluta med förinspelad sång. Det strosas runt på scenen och är det inte en av de mest kända radiodängorna som levereras är publikens engagemang begränsat till en liten klunga av folk som röjer hårt vid fronten. Frågan är om vi ens hade fått så mycket aktivitet om vi hade skalat bort den gigantiska ljusriggen som räddar upp stämningen där den är i skrikande behov av en dos första hjälpen. Nej, det här är en spelning under all kritik från ett band som tappat all form av hunger. Eloge till att de stannar upp konserten för att reda ut slagsmål i publiken men när bakgrundssången låtar tuffare än det frontmannen levererar känns det mest som att vi bjuds på kaffeblask. Det enda riktiga vitaminpillret är när den gamla death metalräven Lars-Göran Petrov, sångare i legendariska bandet Entombed, påminner oss om att en gång i tiden var det ljummen folköl och död under bandnamnet Dominus som gällde för danskarna.
Betyg: 6/10

Text: Cecilia Wemgård
Foto: Felicia Lundgren