Katana – Storms Of War enligt Viktor Skatt
Gain/Sony
Datum för release: 16-05-2012
Producent: Andy LaRocque, Sonic Train Studios
.
Efter att ha repat in den nya skivan under otaliga timmar så gick detta väloljade metal-maskineri in i studion under vintern och spelade in uppföljaren till 2011 års Heads Will Roll. Göteborgsbandet Katana är återigen skivaktuella med sin andra fullängdare Storms Of War.
Den 12e maj kan Göteborgspubliken få höra låtar ifrån skivan, då de anordnar stort releaseparty på Sticky Fingers Top Floor. Biljetter till evenemanget går att köpa HÄR.
Nog om detta, nu vänder vi blickarna mot det viktigaste – musiken.
.
Plattan inleds helt ursinnigt med riffmonstret The Reaper, där dubbelkaggarna drar iväg i 180 km/h tillsammans med gitarrerna som lirar på som ett speedat Judas Priest. Verkligen benhårt och efter ett härligt solo så får Johan ta i allt han har i de avslutande skriken. En minst sagt klockren öppning!
Efterföljande Wrath Of The Emerald Witch släpptes för några veckor sedan på EPn Kubilai Khan, reaktionerna från allmänheten har varit väldigt positiva till denna metal-dänga. Tobias och Patrik visar i versen att man inte alltid behöver all världens ackord för att skapa något bra, utan att det viktigaste är rytmen.
Den melodiösa refrängen fastnar i huvudet, man lånar även lite från den eviga inspirationskällan Iron Maiden i gitarr-feelingen. Känns tråkigt att dra till med Maiden-referenser när all bra metal med basen i NWOBHM-rörelsen omöjligen kan undgå att låna ifrån bandet som revolutionerade och bemästrade genren på alla tänkbara sätt.
.
Eposet Kubilai Khan berättar om den mongoliska 1200-talshärskaren med samma namn, ackompanjerat av galopp-riffande i högsta klass.
Refrängen och gitarrslingorna faller mig mycket väl i smaken och några minuter in i låten bjuds vi på ett fantastiskt fint och grävigt gitarrljud – plattans höjdpunkt på den fronten!
Fjärde och femte spåret, The Samurai Returns samt City On The Edge Of Forever, är de två låtarna på plattan som jag känner inte når hela vägen fram.
Katana har en väldigt hög lägstanivå och de individuella prestationerna är enastående, men dessa två nummer tar bara inte tag i mig på samma sätt som resten av plattan. I City On The Edge Of Forever får vi äntligen höra Susanna gå loss lite mer på basen, på denna annars så gitarrdominerade platta.
För övrigt tror jag aldrig att jag tidigare hört en så melodiös refräng med så vansinnigt snabba baskaggar som den i The Samurai Returns!
.
No Surrender inleder med ett majestätiskt intro, vad vi sedan bjuds på är ett stort metal-mästerverk. I bästa Manowar-anda lyckas de skapa en riktigt storslagen stämning som för tankarna till låten Battle Hymns.
Verserna är riktigt mäktiga och gitarrljudet är återigen briljant. Låtens melodi-tema är urstarkt och jag tror att detta kan bli en riktig allsångslåt.
Efter detta inleder In The Land Of The Sun på ett lugnt och stämningsfullt sätt, vilket kan behövas efter denna anstormning av riff som bombarderat mina trumhinnor i en halvtimme. Efter två minuter är det dock dags igen, då ett härligt Scorpions-doftande riff drar igång låten på allvar.
Överlag så tycker jag att denna låt känns lite som något Maiden hade kunnat släppa på A Matter Of Life And Death-plattan ifall gubbarna varit 25 år yngre vid tidpunkten och haft Katanas ungdomliga vitalitet.
Ett plus för de urstarka refrängerna, där Johan inte tycks behöva andas alls.
.
Den som tröttnat på den gitarrdrivna metal-attacken kan sluta lyssna här. I The Gambit fortsätter sträng- och skinnslakten i samma höga tempo som präglat nästan hela plattan. Precis som i många andra låtar så är gränserna mellan låtens olika delar lite suddiga jämfört med låtarna på Heads Will Roll, men vem har sagt att man måste följa ett mönster när det funkar att följa sin instinkt?
Modesty Blaise är en intressant historia, då jag med en gång slogs av tanken att denna låt inte alls hade sin botten i den old school-metal som Katana vanligtvis tar språng ifrån. In i mixern har de helt plötsligt kastat in gitarrslingor som för tankarna till Göteborgssoundet och tidiga In Flames (tänk Lunar Strain), vilket funkar förvånansvärt bra. Johans sånginsats här är riktigt stark, överlag gör han en superb insats på plattan även om hans röst ibland kan upplevas som lite vass och högfrekvent.
.
Avslutande The Wisdom Of Emond’s Field inleds med armé-virvlar och fylliga gitarr-stämmor. När låten drar igång gillar jag hur de dubbla lead-harmonierna ligger ensamma över basen och trummorna. Det låter old school och lite mer ”live” när man inte fyller på med extra kompgitarr för att feta till soundet. Det behövs dynamik för att kunna få ut full effekt av låten.
Sångmelodin i versen är jag inte helt överens med, men när låten senare går ner i ett lugnare parti som påminner lite om Remember Tomorrow (Iron Maiden) om Michael Schenker hade spelat gitarr, då släpper jag de tankarna illa kvickt.
Mot slutet bjuds vi på mer allsång, trots att det inte är en av mina favoriter på plattan så ser jag fram emot att skråla med för fulla muggar på releasepartyt den 12e ifall de väljer att spela låten.
.
Sammanfattningsvis så kan man höra att bandet har utvecklats mycket sedan debuten, de individuella prestationerna på Storms Of War är snudd på felfria.
Vid inspelningen av första skivan så spelade man in en blandning av låtar från bandets tidiga år och line-ups, nu har man kunnat sätta sig ner med dagens sättning och skriva en hel platta. Det märks verkligen på resultatet, låtarna spretar inte lika mycket och helheten är sammansvetsad och balanserad.
Det enda jag kan sakna är en riktig hit, något de faktiskt hade på debuten. Som helhet är skivan dock jämnstark och är inte alls i behov av fler slagkraftiga refränger.
.
Betyg: 8,5/10
Bäst: Den storslagna melodin i No Surrender.
Sämst: I och med att gitarrerna är igång som ettriga bin hela tiden så får basen väl dåligt med utrymme.
.
Viktor Skatt
