De flesta känner nog till svenska power metal/metalcore hybriden Amaranthe via de svenska rockradiokanalerna där bandets singlar har vevats ytterst flitigt. Gruppen som hånas bland de ”äkta” hårdrockarna för att de är för mycket pop och som hyllas bland sina fans som guds vackra skapelse på jorden. Det är med andra ord en mycket intressant bokning som intar festivalens stora scen. Personligen har bandet varit allt för poppartat för att namnet ska ligga väl i mun på mig. Emellertid överraskar sextetten rejält live och med tre sångare tar de galant och täcker hela det vokala spektrat. Medan Jake E Berg och Elize Ryd sköter den rena sången tar nytillskottet Henrik Englund och levererar de mer gutturala vrålen. Bandet är samspelat och vokalisternas lagarbete sprider glädje bland besökarna.
Vad som förvånar mig mest är att det inte är radiohitsen, även om stor fokus ligger på dem och senaste skivan, som drar mest entusiasm. Hela spelningen igenom ligger energin högt hos alla inblandade. De enorma synthmattorna till trots låter det inte allt för pjåkigt. Kanske är det i de små detaljerna som denna svensk/danska sextett kammar hem pluspoäng. Elzies dansande, Johan Andreassen och Olof Mörcks växelverkan eller bara faktumet att Jake vinkar till det yngsta lilla fanset i publiken som står längst ut på kanten. Snacka om att ha en höks blick. Däremot hör även en icke insatt som jag att låten Hunger går i ruskigt fel toner.
Bäst: bandet överraskar med att levererar en riktigt bra liveshow.
Sämst: framförandet av låten Hunger var inget att hänga i julgranen.
Betyg: 7/10
Text och foto: Cecilia Wemgård
Fler livebilder – http://bit.ly/1jPV2kg