Datum: 2014-03-30
Måhända är det inga arenaband som lirar denna kväll. Måhända är ljudet knappast kristallklart och scenen ganska liten. Måhända så skiter Stockholmspubliken i detta och sprutlackerar ändå golvet med allt från öl till stagedivande ungtuppar. Arrangörerna Blod & Svärd samt Fritz’s Corner bör gratuleras till den förträffliga bokningen. Det är en stark trio band som intagit Kägelbanans scen. Det bjuds på snabbt mangel, ödslig mystik men framförallt en stämning som byggs upp från grunden och som sedan briserar i omgångar under kvällens show.
Antichrist
Antichrist är de där Växsjöbaserade metallgrabbarna som kan få en att tro att man har förflyttats till Bay Area thrashens glansdagar. Samtidigt står de med ena foten fast förankrad i dess tyska motsvarighet. De förenar helt enkelt det bästa av två världar. Emellertid märks det att de inte har spelat live på dryga halvåret. Trots sin intensiva snabbhet saknas det attityd. Varje låt är intressant men hade kunnat lyftas bra många steg ifall bandet tog för sig av scenutrymmet. Anton ”Steken” Sunesson har en riktigt vass pipa som klarar både låg toner och höga skrik. Ta bara en sådan låt som Torment In Hell där karln skriker som en vettvillig med stil. Därför blir det ännu mera påtaligt när han nästan skyggar bort från åskådarna.
Bandet har däremot en imponerande hängiven publik som fyller ut tomrummet. Ena stunden används undertecknade som språngbräda för någon icke galant beundrare som ska stegdiva. Andra stunden är det bara att helt soniskt ta ett steg åt sidan (till beundrarens förskräckelse) för att inte bli krossad. Put To Death är med sitt tuggande riv en perfekt avslutning på ett kort men ettrigt framträdande. Bandet lever dock inte helt upp till förväntningarna. Jag efterlyser en mer bredbent grundställning och ännu mera jävlar anamma.
Bäst: publiken, en show bara i sig själv.
Sämst: saknar attityd.
Betyg: 6,5/10
Vampire
Göteborg är födelsestaden för det hypade dödsmetallbandet Vampire. Med sin förkärlek för skräck bjuder de upp till ett teatraliskt framträdande värdigt ett skräckkabinett. En långsamt ödesdiger melodi fyller högtalarsystemet innan bandet brakar loss i At Midnight I’ll Possess Your Corpse. Sångaren Hand of Doom, känd bland Close-Up magazines läsare som Lars Martinsson, utväxlar intensiv ögonkontakt med åskådarna. Med inlevelse levererar kvartetten en taktfast föreställning som håller fram till andra halvan av föreställningen.
Vi bjuds på Ungodly Warlock där gitarristen Black String visar sig från sin bästa sida. En likartad prestation upprepas i Black Deserts. Likaväl framförs Jaws Of The Unkown klanderfritt. Runt The Fen tappar frontmannen något av sin skärpa. Medan Göteborgarna har en större närvaro än kvällens öppningsband saknar de samma hängivenhet från fansen. Kanske är det också detta, tillsammans med teknikstrul, som får Hand of Doom att agera mer osäkert. Vampire lyckas inte återhämta sig. De rullar vidare på sparlåga. Inte ens Under The Grudge lyckas rädda kvällen.
Bäst: de teatraliska som fungerar som en excellent krydda.
Sämst: sista tre låtarna som levereras med en illa placerad osäkerhet.
Betyg: 7/10
Tribulation
När Arvikas skräckrockande fladdermöss går på scen är det bara att tacka och bocka för en audiens. Kägelbanan förvandlas till ett mörkt kapell med levande ljus och rökelse. Sedan drar virvelstormen igång. Det är pondus, det är driv, det är attityd och framförallt ett sådant rutinerat hantverk att hakan hänger i golvet. Strängbändarna Adam Zaars och Jonathan Hultén är värda var sin medalj. Den förstnämnda, som med ett bredbent fotfäste levererar attityd. Den sistnämnde som med blottade tänder och uppspärrade ögon levererar galenskap. Med smink, och vad som omisskännligt ser ut som en damskjorta, är det svårt att avgöra könstillhörighet. Att ha ett så androgynt utseende samtidigt som de lyckas se så ultrabrutala ut är en bedrift.
När Tribulation står på scen visar de också hur ett gediget samspelt band ska prestera. De är väderbitna men kan sin sak. Johannes Andersson axlar ansvaret för både bas och sång. När han sedan tillsammans med Adam och Jonathan unisont lyfter instrumenten i en hyllning går det ilningar längst ryggraden. Variationen i kvartettens låtmaterial gör att det aldrig blir långtråkigt. Ständigt är det en ny liten detalj som ska upptäckas. Tack vare detta växer bandet för varje låt. Med avslutande Apparitions är det så mycket energi, smärta och själ i omlopp att luften nästan är statiskt elektrisk.
Bäst: allt.
Sämst: inget.
Betyg: 10/10
Text och foto: Cecilia Wemgård
