Datum: 2015-11-14
Med en tredjedel finskt, och två tredjedelar svenskt blod, är det en stämningsfull mjöddrickarafton som står på agendan. På PSB i Stockholm reser vi hundratals år bakåt i tiden för att dansa på långborden och för att dra långsvärden i strid. Att Madonna också råkar vara i stan, ja det är en världslig sak.
Apocalypse Orchestra
Med sin blandning av medeltida folkmusik och doom metal-vibbar är Apocalypse Orchestra ett mycket speciellt inslag i kvällens spelning. Från Gävle är de sprungna och med de två grundarna Mikael Lindström (vevlira, mandola, säckpipa, körsång) och Erik Larsson (gitarr, mandola, luta, sång) som grundpelare bjuds det upp på en resa av filmiska proportioner. Med en musikhistoria som sträcker sig över hundratals år är det svårt att inte bara sluta ögonen och fara ut i det okända.
Denna uppsjö av uråldriga instrument, kombinerat med trummor som marscherar fram, gör att gränsen mellan saga och verklighet är hårfin. Vi skulle kunna kalla detta en serenad till runor och magi och ändå inte kunna pricka rätt. När sedan vevliran tar an, med sitt ytterst karakteristiska läte, går det rysningar av välbehag längst ryggraden. Genom att framhäva den djupa melankolin och blanda upp detta med maffiga körer känns det som om musiken fyller hela källaren. Att även gruppen genomstrålas av engagemang och kärlek till sin musik är något som verkligen lyser igenom i föreställningen. Det är dock förbaskat synd att sången dränks i det instrumentala.
Betyg: 7/10
Vorna
De finska paganisterna från Tammerfors grundades 2008 och är barndomskamrater sedan många år. Med imponerande liveframträdanden på hemmaplan har det nu blivit dags för sextetten att inta Sverige. Och även om de är döpta efter en historisk fink anti-hjälte så är det med lika mycket humor som avgrundsvrål som de fyrar av sitt set.
Vorna må vara förankrade till stor del i black metal-träsket. Däremot åker deras musik fram och tillbaka i en tempobaserad berg-och dalbana där allt är förankrat i finsk folktro och kanske lite väl mycket keyboards. Sångaren Vesa Salovaara har dock en redigt bitsk pipa, vars hesa rytande påminner i mångt och mycket om en folkilsken järv. Att det inte ges tillräckligt med utrymme på scenen blir extra tydligt när han hoppar ned på golvet framför den lilla scenen och skakar vilt på hårmanen. Från senaste plattan Ei valo minua seuraa ges vi bland annat ’Jälkemme’, som i sin position som tredje låt får bandet att ta två kliv framåt från skuggorna. Vildast svingande hårman går till basisten Niilo Könönen vars eminenta engagemang bör ha gett honom en lätt whiplashskada. Det är också från halva spelningen och framåt som keyboarden äntligen faller in rätt i ljudbilden för att ge lite extra krydda till musiken. Med käftig aggressivitet och melodiösa undertoner lovar det gott för ett andra besök av dessa finska ungtuppar.
Betyg: 7/10
Grimner
Det sägs att sex vikingar träffades på Östgötaslätten för sju år sedan. Det sägs också att det var då som tideräkningen började för vikingametalbandet Grimner. Med en blandning av aggressiva gitarrer, hårt dunkande bas, pisksnärtsartat trumspel och en uppsjö av folkmusiksinstrument är Grimner lika mycket en dans på långbordet i det lokala värdshuset som en valkyrias fartfyllda ritt till Valhalla. Vikingarna sparkar igång starkt med låten ’Blodet’ och efter det är det ett ständigt dansande och stamp av fötter som gäller. Feststämningen är farligt smittsam men den mest uppumpade i bandet verkar vara flötspelaren Johan ”Rambo” Rydberg, som står i attackposition redan innan introt drar igång. De andra i bandet verkar stå still i jämförelse.
När publiken har brölat sig igenom de flesta av låtarna som ett par stupfulla midsommarfirare blir det dags för den dansanta låten ’Bastu’. Plötsligt ekar hela lokalen av stampande fötter och tjoande röster. Trummisen Henry Perssons minspel gör det dessutom omöjligt att inte le från öra till öra. Bandet tuffar sedan vidare som ett mordiskt skepp i medvind där de episka körerna eggar fram stridslust ända fram till slutet. Med lika mycket humor och djävulskap avslutar de kvällen på ett klanderfritt manér där det värsta som kunde ske var en för jävlig rundgång.
Betyg: 8/10
Foto och text: Cecilia Wemgård
