De har vunnit några av Sveriges största musikpriser och bevisat att hårt kämpande kan leda till världsomfattande skivkontrakt. Art Nation är rockbandet från Göteborg som på bara tre år tog rockscenen med storm genom att bestiga musikbranschens uppförsbacke lika lätt som en annan knatar till matbutiken. Kring ett litet bord inne på Folkets Park i Trollhättan sätter vi oss ned för en pratstund med ett svettigt band som precis har gått av scenen på Vicious Rock Festival.
Alexander Strandell (sång): Jag gillar Trollhättan. Jag har bara bra minnen härifrån.
Johan Gustafsson (gitarr): Vicious Rock är jättetrevligt arrangerat, det känns som vi har fått allt vi kan tänkas behöva. Vi är jättenöjda. De som var här och tittade på oss var helt fantastiska. Även om det inte var ett jättefett publikhav.
Alla skrattar medan de tänker tillbaka på en aningen fetare publik. Bandets turnéer har avlöst varandra och det verkar som att ingen stor tillställning missar att boka göteborgarna. Det feta publikhavet bandet refererar till är nämligen inget mindre än utsikten bandet upplevde under Sweden Rock Festival. En av världens mest berömda rockfestivaler som lockar tiotusentals besöker under varje års upplaga.
Johan: Det var något av det roligaste vi har gjort.
Rebecka Thorelius (Bas): När vi gick av efter soundcheck var det bara några stycken där. Sedan när vi skulle spela blev vi helt ställda av alla människor som stod i publiken, som kommit dit på den korta tiden.
Alex: Det roligaste tycker jag var att det var så många som visste vilka vi var och kunde våra låtar. Då tänker man automatiskt: ”Vem fan lyssnar på oss?”, ”Hur stora är vi egentligen?”. Man blir väldigt ödmjuk.
2016 intog Art Nation Ullevi för att inviga en av världens största fotbollsevenemang för ungdomar, nämligen Gothia Cup. Varje år tävlar 1600 lag från 80 olika nationer mot varandra för att ta hem guldet och lära känna nya människor från hela världen. Förra året fick Art Nation äran att uppträda med den officiella och symboliska Gothia Cup-låten We Are Better Together. Äran kom återigen 2017, då bandet ännu en gång tog plats på Ullevi för att inviga fotbollsfenomenet.
Känns det lugnare denna gång eftersom det är andra gången gillt?
Alex: Jag var så nervös första gången så jag kommer inte ihåg något. Alla gungade med så mycket, jag blev helt snurrig och höll på att tappa balansen själv. Annars minns jag ingenting, jag minns inte ens att jag sjöng låten.
Christoffer Borg (Gitarr): I år blir det en annan grej, vi uppträder även med en egen låt. Men det är kul att We Are Better Together har blivit lite av Gothia Cups officiella låt.
I april 2017 släppte ni er andra platta vid namn Liberation. Hur nervös är man egentligen inför ett skivsläpp? Hur har responsen varit?
Alex: Jag tror att det är ömsesidigt att alla i bandet var nervösa just för att vi hade tänkt på det här med ett nytt sound. Första plattan (Revolution, 2015) var otroligt 80-tals inspirerad medan vi nu ville göra vår egen grej. Jag vet att vi hade vårt snack i bandet om att folk antingen kommer att älska eller avsky detta. När vi fick vår första recension så var det från en blogg som alltid tyckt om oss väldigt mycket men som gav oss ett halvbra betyg. Då tänkte vi bara: ”Fan, är det såhär hela plattan kommer att bli?”. Men sedan dröjde det inte länge innan Gaffa, RockNytt, Sweden Rock Magazine och många andra tidningar skrev att det var väldigt bra.
Johan: Framförallt folk utomlands. Ungefär sådana recensioner som vi fick översätta med Google Translate för att förstå vad det stod. Där fick vi bara höga betyg.
Christoffer: Framförallt i Japan där vi fick ett ovanligt högt betyg av tidningen Burrn.
Det känns som att ni börjar nå en mer internationell marknad med tanke på spelningen i Japan som äger rum den nionde november i år. Hur kom det sig att ni bokades in där?
Alex: Allting började med det som Johan berättade, plötsligt började folk utomlands bli intresserade av Liberation, till skillnad från vår debutplatta som inte skapade samma intresse Vi märkte plötsligt att fick fler lyssningar. Folk från USA började lyssna och vi hamnade på några topplistor. Senast här om dagen såg jag att några av våra låtar kommit med på en topplista i Japan. Jag såg senast häromdagen att det var någon stor topplista på Spotify i Japan som några låtar kom med på.
Christoffer: Allting började med recensionen i tidningen Burrn. Sedan så blev vårt skivbolag Gain kontaktade av ett japanskt skivbolag. Efter att ha förhandlat fram och tillbaka under några månader så ska vi släppa både Revolution och Liberation i Japan. I och med den här recensionen i Burrn så har det nästan blivit som en hype i landet. Det märks med tanke på alla vänförfrågningar man får på Facebook, men det är jättegulligt.
I och med era två plattors besläktade titlar kan jag inte låta bli att fundera på hur tankarna gick när ni valde ut dessa?
Alex: Vi hade mycket snack kring detta. Vi ville att det skulle finnas en röd tråd mellan musiken och de album vi har gjort. Bakgrunden till Revolution är så otroligt viktig för jag hade ett annat band (Diamond Dawn) som jag sparkades från och då ville jag göra min egen grej. Jag vill visa hela världen vad bra det här kan bli och göra revolution. Det var faktiskt Johan som kom på titeln Liberation.
Johan: Ja, vi hade olika förslag. Sedan så försökte vi på olika sätt lista ut hur vi skulle få till den där röda tråden trots att skivornas sound är olika. För vi är samma band, vi tycker fortfarande om samma musik men vi vill ändå testa en annan riktning. Då passade titeln Liberation väldigt bra.
Alex: Förut blev vi nästan bara jämförda med andra band. Det är charmigt, eftersom det är bra band, men med Liberation känns det mer och mer som oss. Det skriver många andra också, att vi börjar få en egen identitet.
Christoffer: Någonting vi gjorde inför denna, men inte förra platta, var att skala av allting. Vi fick lära oss av producenten Jakob Herrmann, som jag har jobbat med på Top FloorStudios, att spela på ett mer moget sätt. Vi behöver inte spela över vilket gör att allting låter mer moget. Man vill alltid visa vad man går för, men det kanske är det man inte ska göra.
Johan: När allting är mer avskalat så får andra delar ta större plats och fokus, exempelvis ett gitarrsolo eller vad som helst.
Vad vore en radiokanal under sommarmånaderna utan en gedigen lista med inspirerande människor som på ett satt datum pratar om allting mellan himmel och jord. Radiokanalen P1 var inte sena med att presentera mytomspunna Tobias Forge (Ghost) som en av sina sommarpratare för i år. Pirate Rock Radio var inte heller sena med att boka en lista med bland annat Niclas Engelin (In Flames), Martin Sandvik (Hardcore Superstar) och ingen mindre än Art Nations frontman. När Alex får frågan om hur det känns att vara sommarpratare på Pirate Rock Radio i år, svarar han rätt och slätt: ”Ja just det!” med en drömmande blick ut i rummet.
Hade du glömt det?
Alex: Nej då, det är skitkul att få vara med. Skratt. Det är så mycket bra personer som ska vara med, jag tänker att jag har så lite betydelse. Det är roligt att sitta själv och fundera på vad man ska prata om. Nu blir det mycket om hur man ska ta sig fram i musikbranschen och kanske hur det är på bekostnad av ens egen hälsa. Jag har gjort så många saker sedan jag var femton år, men som jag inte alltid mått så bra av. Det blir som terapi att få sitta och skriva ner allting. Jag tänker såhär, det viktigaste kanske inte är varför man kommer dit man kommer, utan det viktigaste är att man kommer någonstans. Nu inser jag att det där låter jättedumt. Det jag syftar på är att det är få i denna bransch som ringer och tar initiativ. Man får själv vara jävligt ettrig. Jag skulle kunna säga att alla ringer mig och säger: ”Åh Alexander, vi vill så gärna ha med dig och göra”. Men oftast är det tvärt om, man får själv visa att man finns. Det var jag som själv ringde till Pirate Rock Radio och frågade hur allting fungerade, varpå det svarade att det hade varit jätteroligt om jag ville vara med. Så på den vägen är det. Det är ingen i den här branschen som kommer att göra någonting åt en. Sedan låter det inte lika coolt att säga att det var jag som tvingade Göteborgs Posten att skriva det där reportaget om oss. Men så är det, jag tvingar folk. Skratt.
Christoffer: Vi har en bra produkt, vi måste visa upp oss oavsett om folk tycker det är bra eller inte. Oftast så handlar det om att folk inte känner till oss och vi får öppna deras ögon.
Alex: Det är så vi har byggt Art Nations karriär, vi tvingar folk att tycka om oss. Detta blir väl rubriken på intervjun? Jag får hålla käften nu, avslutar frontmannen med glimten i ögat.
Obs!
Sedan denna intervju gjordes har Christoffer, Rebecca och Carl lämnat bandet.
Foto: Robert Qvist
