Tjenare!
Detta är Henrik Från Chugger som skriver. Jag tänkte att vi skulle prata om det senaste året.
2014 närmar sig sitt slut. Vi i Chugger har den senaste tiden spenderat nästan all vår lediga tid i studion och däremellan försökt hinna med julstöket. De flesta av oss åker bortom Göteborg för att fira jul med våra respektive familjer, medan andra av oss är familjen. Personligen sitter jag just nu och avverkar de sista arbetstimmarna innan jag äntligen ska få lov att ta lite julledigt, njuta av julmat med nära och kära och få ta ut lite välförtjänt vila. 2014 var på många sätt ett fantastiskt år, men för att jag till fullo ska kunna förklara varför jag tycker att 2014 är så häpnadsväckande måste jag backa ganska så långt.
Året är 1999, jag är tretton år gammal och har precis hört Dimmu Borgirs Mourning palace för första gången i mitt liv. Det var fantastiskt, jag hade aldrig lyssnat till musik som fick mig att känna sådär. För första gången talade musik till mig på ett plan jag aldrig tidigare förstått. Det här var ögonblicket jag blev en hårdrockare. Jag fortsatte att upptäcka Dimmu Borgir och min store tjocke far kom med kommentarer som ”Jag kom bara ner för att kolla så det inte var vattenpumpen som skurit” eller ”Det låter ju som sju skenande stålverk”. En vacker dag fick jag en bränd skiva av en vän till mig i skolan. Han hade inte skrivit något på skivan mer än ”metal +bonus”. Bonusen var en porrfilm han lagt dit, på skoj. Första låten på skivan, fick jag reda på så småningom, var Blinded by fear av At The Gates, som jag ganska snabbt bestämde mig för att det var den bästa låten jag någonsin hade hört (just då, det där med ”Vilken är din absoluta favoritlåt” är en stor och invecklad fråga). Jag fortsatte upptäcka allt fler artister. Marduk’s Panzer division, Slipknot’s Iowa och såklart At The Gates Slaughter of the soul var skivor som ofta snurrade hemma i mitt hem, till min fars stora nöje.
Under 2014 har jag fått tillbaks många delar av mina första steg inom metalgenren. Mycket hinner hända på femton år och jag vet att många saknar den romantiken som metal hade förr, det kanske beror på att man inte är tretton längre förstås… Men nej, Slipknot kom i år ut med skivan .5: The Gray Chapter, som har massor med kraftfulla referenser till deras tidigare basist, Paul Gray. Skivan lyckas trots nya medlemmar behålla mycket av det gamla soundet med superflottig baskagge och blytungt grooviga melodier, uppskatat av många! Den största nyheten är nog att även At The Gates gjorde sitt första skivsläpp på många år sedan Slaughter of the soul och jag kan bara hålla med väldigt många i att den nya skivan At War With Reality verkligen levererar dödsmetallens forna prakt i en modern produktion. Med det här sagt upplever jag att metal är tillbaks i sin forna glans, vilket välkomnas med öppna armar av min generations metalheads!
Jag vill berätta om en för mig väldigt speciell händelse under sommaren 2014. Jag vill berätta om Adde.
Adde är 11 år gammal, stod längst fram vid scenen och kollade på oss medan vi genomförde vår soundcheck för att spela på Vicious Rock Festival i Trollhättan. Eftersom han var först på plats och vi mest stod och väntade på ljudteknikern kastade jag ett av mina signaturplektrum till honom. Han tog emot det och sprang genast och köpte vår merch i rasande galopp. Jag kom att tänka på mig själv när jag var i den åldern och var först, längst fram vid scenen på många av rockfestivalerna hemma i metropolen Uddevalla, där jag är uppvuxen. Jag kunde stå storögt och titta på alla de där balla rockstjärnorna, som rökte på scenen, hade solglasögon, jeansjackor, skämtade ogenerat med varandra och skrattade högljutt. Jag har tagit mig från att storögt stå framför scenen och förväntansfullt betrakta de där musikerna till att nu stå på scenen. I somras blev Chugger ett av de där banden som unga människor med vördnad betraktar på scenen. Jag är stolt och glad över att kunna bidra till det ihop med resten av bandet.
2014 är också året då Chugger genomförde sin första europaturné, Scars over Europe, där vi promotade vårt första släpp med namnet Scars. Skivan spelades in i Endarker Studio Sweden som ägs och drivs av Devo, basist i Marduk. Återigen anknöt jag för egen del till mitt första år som trettonårigt metalhead. Europaturnén tog oss till många platser där vi skaffade oss massvis av nya fans, vänner och kontakter! Vi påbörjade även inspelningen av Human Plague, vår första fullängdare , återförenades med vår ursprungliga gitarrist Fredrik Carlstedt, fick flera stora sponsorer att tro på oss och ett rykande färskt skivkontrakt i näven.
Den röda tråden för hela 2014 har varit att jag, och fler med mig, fick möjligheten att uppleva metal för första gången igen i mitt liv, och många i min omgivning fick möjligheten att återuppleva metal så som den var första gången de mötte den. Världen är en väldigt annorlunda plats nu med det oerhörda informationsflöde som varje dag bombarderar oss om vad vi ska tänka, tycka eller äta… Det gläder mig fantastiskt mycket att man fortfarande kan finna en fristad i samma sorts musik, på samma sätt, som man gjorde för många, många år sedan, dit man för en stund kan ta paus från resten av världen och ägna sig åt själslig vård, som ingen annan någonsin kommer ta ifrån någon.
Om vi lyfter blicken så hoppas vi att Chugger ska ta den här platsen hos många människor år 2015. Vi har en ny europaturné planerad, nya skivan har sin releasefest i mars, vi har flera musikvideor på väg och massor med nytt merch. Vi har verkligen inte suttit still och vi är hemskt sugna på att återigen få spela och möta vår publik efter vårt studiouppehåll!
Med detta önskar vi er allihop en God Jul och ett Gott Nytt År!
Personligen ska jag spendera julen med att äta mammas köttbullar och dyrka Satan!
