Datum: 2016-01-31
Med Inquisition, Entombed A D, Abbath och Behemoth i plundringståget Europa Blasphemia, bjuder Kulturbolaget till med en hejdundrande fest. Efter att ha stegat in till en slutsåld konsert, är spänningen i publiken olidlig i väntan på att kvällens storartade ceremoni ska ta sin början.
Inquisition
Sedan slutet av 80-talet har black metal-bandet Inquisition släppt 6 fullängdare. Att hitta en basist tedde sig vara alltför krångligt för gruppen och ledde därför till att de förblev två medlemmar. Enligt frontmannen Dagon (sång, gitarr) själv spelar han gitarr på ett så speciellt sätt att bas nödvändigtvis inte behövs. Kvällen till ära är det denna krutiga duo från Colombia som får inleda kalaset.
Med bara två man står det oklart hur pass intresseväckande en livekonsert med en sådan uppsättning kan bli. Detta tycks dock inte ses som ett hinder för duon. Dagon tar på sig den tunga rollen som ensam frontman och sköter sitt jobb förvånansvärt bra. Han har en god närvaro och lyckas skapa en mystisk stämning tack vare hans säkra scenuttryck. Tekniken tycks inte samarbeta i början av akten, då några gnällande rundgångar penetrerar ljudet. Detta är dock inte allt för distraherande, då man är så djupt koncentrerad på Dagons infernaliska gitarrspel. Kort och gott blev spelningen så bra som den kunde bli, trots att tomheten och saknaden av ett fullt band ibland kunde slå en.
Betyg:6/10
Entombed A.D.
Entombed är ett av de legendariska band som kommer på tal när man snackar om svensk death metal. Idag är det endast sångaren Lars-Göran Petrov som är kvarstående medlem från 90-talsuppsättningen och därför går de numera under namnet Entombed A.D. Det är glädje och entusiasm kvartetten utstrålar när de äntrar scenen till tonerna av John Carpenters Abyss.
Stockholmarna ger verkligen en känsla av att de spelar på hemmaplan. Scenspråket är ledigt och försäkrar en om att det kommer att bli en spelning av första klass. När uppföljande ’Midas In Reverse’ bryter ut frågar Lars-Göran lagom slappt; ”Hur är läget?”, innan hans brölande stämma rungar ut i lokalen. Låtarna levereras otroligt stadigt och trots vrålarens halvstela tillstånd levererar han fullt ut med leenden, headbanganden och grimaser. Gitarristerna Nico Elgstrands och gästande Guilherme Mirandas strängbändande är väl tajmat med den surrande HM2-disten i full gas. Basisten Victor Brandt tvekar inte att ta plats och står i mitten vid framkanten större delen av konserten. Det bjuds på klassiker som ’Wolverine Blues’ och ’Eyemaster’, där kvällens första moshpit tar sin form. Innan man vet ordet av det spelas de sista episka tonerna av ’Left Hand Path’ innan LG rotar i fickan för att slutföra det sista av sin lilla cigarettfimp. Säkerligen var det ett skönt avslut för frontmannen, men för lyssnaren hade det inte skadat med någon enstaka låt till.
Betyg:7/10
Abbath
De flesta känner nog Abbath som frontmannen och basisten i norska black metal-bandet Immortal. Dessvärre lämnade denna egendomliga ikon gruppen 2015 efter en brutal strid om bandnamnet som Abbath förlorade. Uppbrottet gav dock upphov till något nytt, nämligen det som skulle komma att bli Abbath (nämnt efter frontmannen själv). Med sin livedebut sommaren 2015 står de nu på Arenan, inför en måttligt men lyckligt dragen publik.
I sin krumpna och kompakta skepnad med spikplåtar på den demoniska krigsrustningen, tycks Abbath bli kvällens ”feel good”-akt. Istället för moshpits börjar folk att hoppa och klappa som om det inte fanns någon morgondag. Frontmannen charmar publiken med att sköta mellansnacket på svenska och musicerandet är så tajt att det nästan är för bra för att vara sant. Mitt i svängiga Immortal-covern ’Tyrants’ bryter frontmannen låten. Han börjar gestikulera och styr publikens efterkommande rop vid varje rörelse. Plötsligt hojtar han ”Nu jävlar!” och slutför stycket med sprudlande entusiasm. Tyvärr känns trions set alldeles för långdraget och mycket av den intensitet som fanns där tidigare går förlorad. Spelandet manglar på utan problem men samtidigt upptäcker man att aktiviteten på scenen är ganska enformig.
Betyg:6/10
Behemoth
Närmare slutet är det många som har förlorat energin och allt för otåligt inväntar Behemoths ankomst. Det kittlar något extra när mickstativ som är lika altare och även eldkastare placeras ut på scenen. Ljusen sänks, en stark doft av rökelse sprids och ut kommer bandet och intar sina positioner. Sist av alla vandrar frontmannen och gitarristen Nergal långsamt in, bärandes på brinnande facklor. Utöver musiken är publiken knäpptyst och tittar konstant med nyfikna ögon på den kommande ritualen.
Black metal-kvartetten spar inte på krutet under sitt framträdande. Vid nästan varje låt är det något nytt som händer och de snålar inte en smula med sådant som flammande eld, bildskärmar, mäktiga ljussättningar och konfettiregn. Det bjuds även vid framkanten på bandets egna oblat som frontmannen sedan krossar i småbitar och kastar ut i publikhavet. Trots att hans röst verkar vara ur form i början av konserten, är de närvarande och utnyttjar scenens alla hörn. Solona som gitarristerna levererar är klockrena. De har verkligen förmågan att styra upp en strålande scenshow och lyckas utan några vidare problem genomföra alla moment med denna avancerade teknik. Med andra ord är Behemoth den perfekta avslutningen på kvällen.
Betyg:7/10
Text: Jill Wrethagen
