Datum: 2014-12-20
När juletiden ligger som en vit tung matta längst husknuten är det svårt att inte lägga upp fötterna på en pall och ta det lugnt. Därför ursäktar vi att recension av dag två av Black Christmas festivalen har tagit sådan tid. Men mörkret kallar och det var även vad denna andra bjöd på under helgen i Norrköping. Dock erkänner vi redan nu att Aura Noir får gå utan recension då vederbörande missade halva showen. Eloge ska dock ges till den fantastiska ljudnivån norrmännen hade, få band brukar slå Nifelheim (som spelade dagen innan) på den punkten.
Eingana
Åter igen är det en lokal förmåga som får öppna upp festivalen. Eingana är beviset på att man kan slå rekord i att komma på nya genres, eller vad tycks om epiteten progressive blackened death metal. Med ett rytmiskt sövande och hypnotiskt gungande bär det av på en intressant resa. Blandningen mellan fart och hypnos gör att det aldrig blir tråkigt att lyssna på detta och Karl Eks eminenta sånginsatser imponerad. Att en sådan liten kille kan klämma ur sig vrål som skulle få hin håla att ge tummen upp är bara stora plustecken i undertecknades anteckningsblock. Visst är framträdandet fortfarande en aningens stelbent men med en riktigt lovande start ser det ändå ut som om denna kvintett har framtiden för sig. Fortfarande inte tillräckligt minnesvärt för att melodierna ska fortleva efter sista tonen har rullat ut, men ack inte sämre för det.
Bäst: sånginsatsen.
Sämst: aningen stelt framförande.
Betyg: 5/10
Facebreaker
Kött-och potatis death metal med zombietema. En sådan simpel och ändå så träffsäker kombination. Nej, Facebreaker är inget band jag kan tänka mig att bevittna i över en timmas tid. Däremot tar jag mer än gärna och låter mig massakreras av deras tunggung under en halvtimme av rått manglande. Det går fort, det är knogmacka på knogmacka och bandet vinner på att helt enkelt spela med tighta marginaler. Åtminstone gör det mitt jobb som skribent mer svårtartat för hur många synonymer på ”tungt” kan man egentligen klämma in i en sådan här kort recension? Föreningen av primalt och svängigt fungerar perfekt i både Zombie Flesh Cult och Epidemic. Men kanske är det låten Dedicated to the Flesh som bäst beskriver den hängivna publiken där inte en enda nacke verkar vara still.
Betyg: 8/10
Necrophobic
”Fan, nya sångaren ser ut som grodan Kermit”. Det finns två felaktiga uttalanden i denna mening (som personen bakom undertecknade viskar till sin kamrat). För det första är sångaren Anders Strokirk knappast ny i bandet då han gjorde en runda med black metal-kvartetten redan under tidigt 90-tal. För det andra påminner han snarare om en ilsket väsande orm när han krumryggad slingrar sig bakåt bara för att sedan slänga sig framåt med tänderna blottade. Att han dessutom har stora skor att fylla efter förra sångaren Tobias Sidegård är inte heller något som ska hymlas med. Dock, om man ser till uttalanden om tidigare framträdanden i år Anders numera varm i kläderna och levererar en bra bit över godkäntnivån. Överlag känns Necrophobic mer samspelta vilket kanske märks som tydligast i den mer thrashiga Furfur men även i den mer elakartade Astaroth. Ändå känns det inte som om det räcker hela vägen fram även om Blinded by Light, Enlighten by Darkness alltid är ett lika trevligt stående inslag i bandets repertoar.
Bäst: Furfur.
Sämst: räcker inte hela vägen fram.
Betyg: 7/10
Sodom
Var det en stridsvagn som rullade förbi? Den tyska veterantrion sätter standarden från start genom att ilsket pumpa ut Agent Orange tätt följt av Remember the Fallen innan humorn sparkar in. För plötsligt är det covern på Thrashmens Surfin’ Bird som briserar ljudvallen varvid gitarristen Bernerman låser fast munnen i det leende som ska dominera spelningen igenom. Att gubbarna har kul på scen är inget som går att ifrågasätta och att en trio musiker i medelåldern kan skapa en sådan massiv ljudbild är bortom undertecknades fattningsförmåga. Men Sodom är ett gäng thrash metal-rävar som vet hur en slipsten ska dras. Sedan kan man väl inte berömma tyskarna för att spela tight. Det är rätt skitigt och jävligt, men med en trummis som mest kan liknas vid ett väloljat lokomotiv är det mesta förlåtet. Speciellt när bandet avslutar med duon Ausgebombt och Blasphemer. Trots stadiga öronproppar ringer det rätt kraftigt i öronen.
Bäst: Agent Orange.
Sämst: City of God.
Betyg: 9/10
Marduk
Det har gått rykten om att sångaren Mortuus har smärre halsproblem och även om detta (lyckligtvis) inte är något som är allt för hörbart så ligger det ändå där och gnager i bakgrunden. Att spela två dagar i rad är en utmaning, att lära sig två helt olika setlistor är något som förtjänar vackra lovord. Kvällen till ära ska gruppens tredje album, Those of the Unlight(1993), betas av i sin helhet varvid det även har lovats material från kommande plattan Frontschwein. Det börjar bra och den avmattade energin som dominerade gårdagens set är som bortblåst. Låtarna levereras med bättre slagkraft och en headbangande trummis är aldrig att förringa. Det snabbare tempot på de låtar som härrör från 1993 ger den där välbehövda farten som Marduk behöver. Det är fortfarande inte så att jag ställer mig på tå i en desperat kamp för att se allt, bandet är fortfarande inte i sitt essens. Från nya skivan är det dessutom bara titelspåret som erbjuds vilket känns som ett aningens snörpligt slut.
Bäst: Burn my Coffin.
Sämst: The Black.
Betyg: 7/10
Satyricon
Det finns så mycket stämning och atmosfär i luften att det är klibbigt. Och vem är förvånad? Satyricon spelar i en liga för sig själva. Men trots att folk headbangar som galna och trots att bandet levererar en av de starkaste hitkavalkaderna på länge saknas den där regelrätta magin. Den nästan black’n’roll-osande Now, Diabolical inleder kvällen starkt men redan vid andra låten är det något med gitarrljudet som inte är helt okej. Det är svårt att avgöra om strängbändarna spelar i fel tonart eller om gitarrerna inte har stämts ordentligt. Likadant är det med Frosts trummande. Det är småslarv, felspelningar och stundom känns det som om mannen bakom det gigantiska trumsetet inte helt är vid sina sinnens fulla bruk. Frost må vara en trummaskin personifierad, vars teknik och tighthet oftast skiner lika starkt som en majbrasa, men denna kväll verkar han inte riktigt vara närvarande. Inte ens Nocturnal Flare från senaste självbetitlade skivan frambådar den där svartkonststämningen som får nackhåret att resa på sig. Detta är nog kvällens mest kluvna framträdande för undertecknade. Mätt utifrån vad Satyricon i vanliga fall levererar är detta långt ifrån godkänt. Ser man dock till festivalens övriga band är detta ett helt okej framträdande. Mother North är som vanligt en allsångsbeslöjad räddning där jag som skribent får utgå från publikens kärlek. Åhörarna gillar vad som spisas, undertecknade är allt för tudelad för att kunna ge ett rättvist betyg.
Bäst: Now, Diabolical.
Sämst: Forhekset.
Betyg: 6/10
Text: Cecilia Wemgård
Foto: Sandra Thulin
Fler livebilder hittar ni här – LÄNK
