Datum: 2014-11-14
Blodhemn
Det blir norskt hela kvällen på Kägelbanan och även om Blodhemn inte har lika många år i bagaget som Mayhem ger de ändå veteranerna en match. Formade i Bergen 2004, av sångaren Invisus, levererar de metal där tankarna dras till landsbröderna i Taake och Enslaved. Samspelta bjuder de på rått piskande (och aningens svängig) black metal i inledande Djevelen i Mennskeform. Vidare levereras det både Flammens Virke, Slettet av Tid, singeln Evig Heder och Holmengraa från dagsfärska andra fullängdaren, H7. I sig är bandet en anings anonyma. Det saknas både nitar och karaktäristiskt smink. Istället låter kvartetten musiken tala och det med utmärkt beröm godkänt. Även i de lugnare partierna inger bandet en puttrande intensitet som är förbannat nära att brisera. Det räcker inte ända fram, även om kitteln precis kokar över. Men visst är det en aningens ballt med en avslutning i from av gästspel från sångaren Attila Csihar (Mayhem, Tormentor) där Tormentors gamla örhänge, Elizabeth Bathory, dammas av.
Bäst: Holmengraa.
Sämst: Rettersted.
Betyg: 7/10
Mayhem
Med mardrömsminnen från bandets sömnpillerspelning på Wacken Open Air 2011 har Mayhem för många förknippats med tristess. Ett makabert band föredettingar som lever på sitt namn snarare än sina musikaliska talanger. Därför är det med en lättnadens suck jag erkänner mig motbevisad. Om gruppen alltid spelade så infernaliskt bra som de gör på Kägelbanan skulle de inte behöva slänga sig med titeln ”The true Mayhem”. Om de alltid hade samma aggressiva intensitet som denna kväll skulle de aldrig ens komma på fråga vilka som är det riktiga Mayhem.
Med 30 år i branschen, och några döda medlemmar i ekvatione,n sparkar bandets jubileumskonsert igång med en fantastisk trio låtar. Med Silvester Anfang som intro, tätt uppbackat av Deathcrush och Pagan Fears blir det snabbt klart vilka två skivor som kommer att dominera setlisten. Deathcruch-demon (1987) och De Mysteriis Dom Sathanas (1994) betas av med fyra låtar vardera som täcker upp hälften av kvällens material. Att den ungerska frontmannen Attila Csihar har haft stora skor att fylla kommer alltid att ligga som en fuktigt klibbande handduk över gruppen. Få band har haft så galna frontmän och trots tio år i bandet får han fortfarande slåss mot gamla spöken. Ändå lever han, kvällen till ära, upp till uppgiften med bravur. Med en människoskalle i ena handen och benknotor i den andra väser, mässar och vrålar han fram lyrik på löpande band. Med sin teatraliska framtoning blir han stundom black metals svar på Hamlet. Till och med skönsången i Symbols of Bloodswords känns innerlig.
Denna mindre scen är perfekt för ett band som Mayhem. Det är som att mötas av en gedigen käftsmäll där närheten till publiken redigt eldar på bandmedlemmarna. Basisten Jørn ”Necrobutcher” Stubberud ser ut att mysa (rättelse: norrmannen ler från öra till öra). Och vare sig det är To Daimonion eller Carnage som betas av misshandlar Jan Axel ”Hellhammer” Blomberg trummorna infernaliskt. Det är nästan lite skamligt att ett band som är så djupt förknippad med ondska och död kan se så förbaskat glada ut på scen. Till och med Morten ”Teloch” Bergeton Iversen verkar le i mjugg trots att hans ansikte är täckt av en kåpa. Ända in i slutet vidbehåller bandet samma fart och de som är mest slutkörda är för omväxlingens skull publiken. Med Pure Fucking Armageddon vrider kvintetten ur den sista droppen svett hos åskådarna, lämnande oss alla med en känsla av att vi har bevittnat något utöver det vanliga.
Bäst: Deathcruch.
Sämst: Illuminate Eliminate.
Betyg: 8/10
Fler livebilder hittar ni här – LÄNK
Foto: Sandra Thulin
Text: Cecilia Wemgård
