År 1999 bestämde sig medlemmar ur Opeth, Katatonia och Edge of Sanitiy för att starta ett band. Ett band som var en tribut till hederlig gammal old school death metal. Detta band kom att bli kallat Bloodbath. Under de femton år som har gått sedan starten har bandet släppt flera skivor och gått igenom flertalet lineupförändringar. Sångarna Mikael Åkerfeldt (Opeth) och Peter Tägtgren (Hypocrisy, Pain) har hoppat ut och in i frontmansposten. 2012 kom beskedet att Åkerfeldt återigen hade hoppat av bandet och sedan dess har gruppen existerat i limbo. Under flera månader har bandet hintat om en ny sångare men inte släppt någon information. Nu har skynket äntligen slitits bort och bandet är aktuella med sitt kommande album Grand Morbid Funeral med ingen mindre än Nick Holmes (Paradise Lost) bakom micken.
– Killarna kom och frågade mig om jag ville sjunga i Bloodbath redan 2011, när jag turnerade med Katatonia genom staterna, men det materialiserade sig inte förrän ungefär ett år sedan. Jag trodde till en början att de skämtade, skrockar Nick Holmes. Jag har länge vetat om att Jonas Renske (bas) och Anders ”Blackheim” Nyström (gitarr) älskar old school Paradise Lost samt att de letade efter en ny sångare. Att bli tillfrågad var ett privilegier. Jag tackade dock nej till en början. Mest för att jag kände att jag inte skulle orka med hela proceduren att bli jämförd med Mikael och Peter. Det som fick mig att till sist tacka ja var en god vän till mig. Han tyckte att eftersom jag ändå fått en sådan chans, varför inte ta den? Det fick mig att tänka: ”ja varför inte? Vafan, vi gör det!”
Hur har du hanterat kritiken som du har fått? Ni fick ganska mycket negativ sådan när ni släppte singeln United in Pain.
– Ja, det blev exakt som jag trodde att det skulle bli. Folk blev jävligt arga. Överlag så bryr jag mig inte särskilt mycket. Det beror lite på vad jag är på för humör. Vad du än gör i livet kommer du att bli kritiserad. Speciellt om du exponerar dig själv för allmänheten. Det är exakt samma sak varje gång vi släpper ett nytt Paradise Lostalbum. Jag har däremot upptäckt hur passionerade Bloodbath fans är. Även om de klagar och jämrar sig över min sångröst så betyder det att de bryr sig. Så länge det är på det viset är jag helt okej med att folk är arga. De är de tysta människorna som man ska vara orolig för, de som är likgiltiga. Likgiltighet är det som tar kol på en. Man får inte ut någon kritik från dem och då kan man inte utvecklas. Bara folk bryr sig, det är det enda som är viktigt. Det finns människor som verkligen har fördömt singeln och är väldigt högljudda med sina åsikter. Det är faktiskt ganska komiskt. Jag står här och skriker okvädingsord åt min datorskärm. Men det betyder bara att de bryr sig, skrattar sångaren hjärtlig.
– Jag förstår dock fansens oro. Att byta sångare är en av de största grejerna ett band kan göra. Speciellt för Bloodbath. Peter och Mikael är två otroligt duktiga sångare, det är stora skor jag måste fylla. Jag vill däremot inte härma dem. Jag vill sätta min egen prägel på Bloodbath. Det spelar ingen roll hur mycket folk klagar på att jag inte är tillräckligt lik dem, för jag är inte dem. Vad finns det för mening med att kritisera nuet för att det inte är tillräckligt likt det gamla. Yesterday is dead and gone, nu har vi det som finns idag och man får leva med det. Tänk så här, om din hund dör så kommer du sakna den. Det är helt naturligt. Men sen går du vidare och skaffar en ny hund. Du kan ju inte hata den nya hunden för att du saknar den gamla. Det är exakt samma princip med musik. Det gamla lämnar plats för något nytt.
Som frontman i Paradise Lost har Nick lång erfarenhet som sångare, både ur guturala och rensjungande perspektiv. Paradise Lost lämnade dock sina death metalrötter för länge sedan. Oftast brukar slutet på denna era tillskrivas albumet Icon (1993). Sedan dess har han inte använt sig av growlliknande sång. Därför blev nog många förvånade när Nick tillkännagavs som ny sångare i Bloodbath, en band vars sång är så långt ifrån skönljudande man kan komma.
– Jag har alltid sett till att träna och hålla min kropp trimmad, därför klarar jag fortfarande av att growla. Har man en gång lärt sig är det inte särskilt svårt att komma igång igen, även om det har gått 20 år sedan jag gjorde det senast. När jag väl gick in i studion vart jag däremot ganska förvånad över hur lätt det var, det var mycket lättaren än att spela in med Paradise Lost. Det finns ingen riktig finess i dödsmetal. Antingen låter det bra eller dåligt. Det finns inte allt för många sett att vråla en sång på. Du bara kör och om det inte låter bra kan du prova att sjunga lite djupare eller skarpare, mer kan du inte göra. När jag spelar in vanlig ren sång kan det hända att jag spelar in varje rad uppemot 40 gånger innan det blir bra. Nu gick det relativt fort att sätta allting. Jag hade faktiskt glömt bort den aspekten.
– Det är riktigt roligt att få göra något lite annorlunda från vad jag brukar göra. Speciellt att få gå tillbaka till rötterna på det här viset. Jag har faktiskt inte haft en tanke på att göra något dödsmetalprojekt. Jag har alltid trott att om jag skulle göra något annat än Paradise Lost skulle det bli något riktigt mörkt och symfoniskt. Extremmusik är något jag ställde i garderoben för länge sedan.
– Jag har fått utforska delar av dödsmetalen som jag inte visste något om. Eftersom att alla i bandet skriver några låtar blir det ganska varierat då alla är inspirerade av olika band. Jag har bara skrivit två låtar tillsammans med Anders, United in Pain och Beyond Cremation. Vi är båda ganska old school, vi gillar band som Morbid Angel, Dissection och Nihilist. De låtarna har en nick åt det gamla dödssoundet. Per ’Sodo’ Eriksson (gitarr) är ett stort fan av Deicide vilket är ett band jag inte har någon erfarenhet av. Lagom tills Deicide blev stora hade jag övergivit dödsmetal. Så de låtar som han har skrivit låter lite mer som den eran. Det är ett väldigt varierat album med mycket influenser från alla håll och kanter. Om man frågar mig är det även ett mycket bra album, bara man kommer förbi bullret, fnissar sångaren.
Har ni planer på att turnera något med plattan?
– Vi har några festivaler planerade inför nästa år. Det är svårt att sätta särskilt många datum eftersom att vi alla har olika huvudband. Alla bandmedlemmar är ganska upptagna. Opeth släppte nyligen ett nytt album och ska snart påbörja hela turnécykeln. Både Paradise Lost och Katatonia ska snart spela in nya skivor. Det hela måste passa in mellan allt detta. Därför är en turné med Bloodbath inte på radarn för stunden. Vi håller oss till några enstaka festivalspelningar per år. Det är ganska trevligt i sig. Festivaler är lite speciella. Mycket mer publik och en lite gladare stämning än i vanliga fall. Inte för att säga att enstaka shower är en omöjlighet. Vem vet vad framtiden håller. Det kanske händer att vi spelar någon enstaka specialshow i London eller Stockholm. Vi är ändå ett ganska speciellt band. Vad som helst skulle kunna hända.
Den 17 november släpper Bloodbath sitt efterlängtade fjärde album Grand Morbid Funeral. Lyssna på singeln United in Pain här.
Text: Markus Lassus Bjälnes
