Datum: 2015-04-04
Det är sista dagen på festivalen och det börjar kännas rejält i kroppen att man varit igång. Sega muskler och värkande ryggar är ett faktum samt att en och annan hårdrockare ser tillräckligt sleten ut för att kunna somna mitt i ölen. Men fy skam den som inte krigar på och kvällen till ära är det en aningens speciell huvudakt som ska stå för underhållningen, nämligen Bloodbath.
Först ut är dock Stockholmsbaserade IXXI (Nineelven som bandet är noga med att poängtera att de heter) som vann Infernos röstningstävling där priset var att få spela på festivalen. Med en seg start där bandet agerar lite som fiskar på torra land. Jag saknar den där pondusen och vilja att vilja äga hela stället. Det blir lite hattigt och när sångaren Adrian ”Outlaw” Lawson både fumlar med mikrofonsladden och sina egna byxor (skaffa ett skärp) känns det inte riktigt som om grabbarna är helt genomrepade inför denna show. Det tar det nästan halva spelningen innan den riktiga energin infinner sig. Men det är också då som det riktiga godståget rullar igång. Från ingenstans fläskar de på rejält och när trummorna låter som om de misshandlas med en oxpiska istället för en trumstock är det fler än undertecknade som får gåshud. Med avslutande The End of Degenerations har bandet räddat upp det mesta av konserten och även om starten prestationsmässigt ligger en bra bit under avslutningen så plockar IXXI hem godkända poäng.
Gillar man My Dying Bride så är förmodligen Secrets of the Moon något man finner lika intressant. Och eftersom undertecknade varken finner det ena eller det andra bandet intressant så skippas här med ett expertutlåtande till förmån för de som verkligen kan ge bandet en rättvis bedömning. Men visst, astronomi sitter aldrig fel en lördag kväll och med de blänkande stroboskopljus blir det i o för sig en viss stämning i lokalen.
Välkommen till trollskogen! När Kampfar drar igång är det tribal paganistisk black metal som levereras av ett gäng norrmän som snarare påminner om ett gäng ilskna troll. Åter igen har fotograferna skickats ut från fotodiket då det minsann ska levereras eld och djävulskap. Eller är det kanske för de ständiga spottloskorna som flyger från medlemmarna? En sak är då säker, när det kommer till att kombinera total elakhet med ödmjukhet mot sin publik toppar nog Kampfar denna liga. Sångaren Per-Joar ”Dolk” Spydevold lyckas med konststycket att båda bocka och innerligt buga, samt att ilsket väsa ur sig allehanda fanstyg i låtar såsom Mylder och Our Hounds, Our Legion. Pricken över i blir sedan när bandet plockar upp en tosse i kåpa som spelar på en didgeridoo. Paganistiskt var det, från världens alla hörn.
När norska Dødheimsgard soundcheckar levereras det både fruktbricka och kaffe till backstagen. Just det sistnämnda verkar gå åt i kvantiteter då det går att skymta en fokuserad sångare bakom scendraperiet som hinkar i sig av detta svarta guld. Att Bjørn ”Aldrahn”Dencker är en intressant karaktär har nog knappast undgått de flesta. Det är nästan ett måste när man lyckas kombinera black metal med både avantgardistiska och industriella tongångar. Speciellt när man levererar detta med ett sådant kroppsspråk att det är svårt att avgöra om karln har alla hästarna hemma. Med ett vokalt register som sträcker sig från skrik till mässande skönsång dirigerar sig Aldrahn igenom en lång setlist som stundom går snabbt och stundom sniglar sig fram. Intressant och annorlunda är bara förnamnet.
Och så skriver norska Inferno Metal Festival om sin egen historia genom att för första gången någonsin ha ett svenskt death metal band som både headlinar och fyller hela deras arena. Att svenska Bloodbath är ett band med fina anor är inget att förringa. Hos denna death metal-veteran har celebriteter såsom Dan Swanö(Edge of Sanity), Mikael Åkerfeldt(Opeth) och Peter Tägtgren(Hypocrisy, Pain) huserat och med nya sångaren Nick Holmes(Paradise Lost) bakom micken blir kvällens föreställning något som njutes av med ett saligt fånleende på läpparna. Och visst, Nick Holmes kanske inte är den bästa sångaren som bandet har haft men när han blodindränkt beträder scenen i något som påminner om en prästdräkt(utan den vita kragen) så presenterar han sin sång med en sådan teatraliskt övertygande prestation att han vinner över hela publiken. Sedan kan även hans välplacerade subtila humorinslag ha något med saken att göra. Som när publiken vrålar efter denna och den andra sången och Nick kontrar med ett nej innan han efter en dramatisk paus lägger till att den låten kommer nog lite senare. Eller när han jämfota hoppar upp på monitorerna som en annan spelevink. Kort och gott lyckas han mer än väl göra gamla låtar rättvisa (Cancer of the soul) samtidigt som nya alster(Anne) betas av med samma högt satta ribba.
Fler livebilder hittar du här – LÄNK
Text och foto: Cecilia Wemgård
