Sedan 2006 har Bonafide välsignat oss med sin bluesiga, klassiska och kraftiga rock ’n’ roll. Den första september är det dags för ännu ett album från de skånska hårdrockarna: Bombo. Passande nog betyder Bombo trumma på spanska och omslaget pryds av en baskagge i sällskap av en blondin och en mystisk gestalt i bakgrunden. Likt en övre makt har Bonafide välsignat oss och ännu en gång vill de sprida sitt budskap om bandet som är här för att stanna. Låt oss kalla Bombo för.. Nya Testamentet.
Likt ett klosterliknande tjut tar plattan fart och Malmöbandet hälsar oss välkomna till showen genom titelspåret Bombo. En speedad rockdänga vars syfte är att väcka oss till liv. Pontus Snibbs avslutande skrik mynnar sedan ut i nästa psalm: Backroom. En låt som påminner om AC/DC, något bandet säkerligen har hört förut. En lättmottaglig melodi som tuffar till sig i refrängen och förmodligen skulle detta spår gå hem hos de som nyligen konverterat till hårdrocken.
Plötsligt tar soundet en helvändning och vilda västern uppenbarar sig. Bad As Clint går både instrumentalt och textmässigt i gammalt västernstuk. Att göra vilda västern-baserad rock är ett genialiskt drag av Bonafide. Jag finner det även tillfredsställande att se hur bandet kan ta ut svängarna och ändå lyckas behålla sitt karaktäristiska sound.
Sedan rivs plattans mest humoristiska (enligt mig) spår av. Fast det kanske bara är jag som finner namnet Rock ’N’ Roll Skål udda? Men jag måste erkänna att denna svengelska, 3.45 minuter långa låt sammanfattar hela Bombo bra. Genom säregna gitarriff och en äkta rock ’n’roll-röst hos Herr Snibb uppenbarar sig en vag gåshud på mina armar.
Det är ett liknande koncept som präglar hela plattan med upptempoverser där riffen är noga polerade, bara för att sedan slänga in lyssnaren i en lugnare refräng. Både tidigare nämnda Bad As Clint, Rock ’N’ Roll Skål och D.T.R.D är uppbyggda på liknande vis.
Harmony är bandets senaste singel och uppenbarar sig som låt nummer sex. Det är en aningen lugnare och mer avslappnad låt som utan tvekan har stora möjligheter att nå ut till en bredare publik. Man får alltså en kortare paus från det speedade soundet, men jag slungas omgående tillbaka i Better Safe (Than Sorry), som är min personliga favorit. Melodin är farligt lätt för hjärnan att anamma.
Pontus Snibb har hyllats för sin röst och jag antar att vi vid det här laget kan kalla honom för våran profet? I Liquid Lover ges han mycket plats och lyfter fram den rispiga, råa rösten.
Suburb Baby Blues lockar fram ännu ett tema: Blues. Ofta kopplas Bonafide samman med blues och här tar man ännu en paus från den gedigna rocken. Avslutningsvis ber vi en sista bön och 8-Ball klingar ut. Jag måste säga att Bombo inte är ett mästerverk och till en början kan den vara svår att ta till sig. Men den växer anmärkningsvärt och trots att den är aningen ojämn så är det Nya Testamentet fullt godkänt hos denna lärjeunge.
Till sist vill jag avsluta med budskapet som pryder skivans baksida: Ella tejió una telaraña mortal de decepción amor y rock & roll. Det vill säga: Hon vävde ett spindelnät av dödlig besvikelse, kärlek och rock ’n’roll!
Plus: Better Safe (Than Sorry) och Suburb Baby Blues.
Dessutom vågar bandet ta ut svängarna och experimentera, vilket går hem.
Minus: Den aningen ojämna plattan som är lite svårlyssnad till en början.
Betyg: 6/10 (Ruskigt nära en sjua!)
Spår:
1. Bombo
2. Backroom
3. Bad As Clint
4. Rock ’N’ Roll Skål
5. D.T.R.D
6. Harmony
7. Better Safe (Than Sorry)
8. Liquid Lover
9. Suburb Baby Blues
10. 8-Ball
