Datum: 2015-05-29
När Mirror Mirror börjar ljuda från Stora Scenen, har det inte ens börjat skymma ännu. Ändå påminner publikströmningen mot Candlemass om en svärm nattfjärilar som instinktivt dras mot ljus. Med gravstenar, kyrkogårdsstaket och introt från Chopins ödesmättade begravningsmarsch rings det till högtid där sångaren Mats Levén är huvudcelebrant. Det är ingen överdrift. Karlen formligen absorberar ens sinnen med såväl röst som kroppsspråk. Bewitched kommer, passande nog, härnäst och genererar många höjda nävar. Själv får jag nöja mig med en gapande mun.
Black Dwarf bjuder på kraftfull sång och ett gitarrsolo som bryter av mot den massiva tyngden. Det hela smälter över i A Cry From The Crypt och under tiden har det soliga fältet fyllts på med folk. Mats Levén sjunger till, snarare än för, publiken. I långsamma Under The Oak har han mig i sin hand. Jag kan faktiskt inte ta blicken ifrån honom och ändå känns inte de andra bandmedlemmarna osynliga. Spelglädjen är tydlig och publikkontakten god från hela bandet. Den enda rimliga anledningen till att publiken är så så stillastående, är att doom metal-takter är mer trollklamptröga än headbangarvänliga.
Det som knyter ihop denna säck av tunga skatter är mörkt skimrande Solitude och jag försöker komma på något som saknades, någon förväntan som inte uppfylldes. Jag letar efter besvikelser som kanske kunde ha infunnit sig om det inte hade varit min första upplevelse av Candlemass, men hittar bara flagor. Det enda jag ser i mitt anteckningsblock är en mindre irritation över ett stänk onödig gitarronani och förvirring över låttitlar – följt ett dubbelt understruket ”intimt, innerligt och alldeles för kort”.
Bäst: Under The Oak
Sämst: Mängden intryck blir nästan förlamande.
Betyg 9/10
Text och foto: Julia Gill
