Crobot
Med kosackdans, studsande och en överväldigande mängd energi är det amerikanska Crobot som inleder den 24 timmar långa hårdrocksseglingen. Det är svårt att inte bli helt och hållet bortblåst av gruppens liveshow. Sångaren Brandon Yeagley far omkring som en skållad råtta i takt med deras funkiga hippiemetal. Tongångarna, som för övrigt bäst beskrivs som indiepop kombinerat med heavy metal, låter tajta men trots det känns upplevelsen inte helt komplett. Bandet ger allt, att publiken då inte gör detsamma är lite av en besvikelse. Det är faktiskt ganska tomt på golvet. Jag skulle gissa på att de flesta besökarna snarare befinner sig i antingen tax free:n eller barerna. Det är aldrig tacksamt att vara första akten på en riktig suparfest.
Fler livebilder på Crobot hittar du här – länk
Black Tusk
Ibland går man på konserter där allting till en början låter helt fel för att sedan succesivt bli riktigt bra. Black Tusks spelning är ett sådant praktexempel. Under de tre första låtarna är ljudbilden lite överallt. Sångarna hörs inte, gitarren hörs inte, basen är alldeles för hög och något underligt bakgrundsljud spökar i mixen. Det låter helt enkelt förjävligt. Efter att ljudteknikern svamlat omkring i ungefär 15 minuter börjar spelning lyckligtvis bli bättre. Nu kan man äntligen njuta av bandets högenergiska sludgemetal. Att se både gitarrist, bassist och trummis agera frontman är riktigt imponerande. Men trumslagaren Jamie May står nog för kvällens största bragd. Genom sitt aggressiva bankande lyckas han flisa sönder fler trumpinnar på 40 minuter än vad de flesta band lyckas med på en hel turné.
Fler livebilder med Black Tusk hittar ni här – länk
The Crown
The Crown är det band jag har varit absolut mest exalterad inför på denna kryssning. Den svenska kolossen med ena foten i dödsmetal och den andra foten i thrashmetal kan väl omöjligen göra ett mindervärdigt framförande. Det visar sig att det var fel att dra den slutsatsen. När kvintetten stormar scenen intar de alla stridsställningar och börjar mala, men därefter är det 40 minuter av rätt intetsägande tungung innan spelningen bryskt är över. Det är rent av dötrist att titta på The Crown. Inga av medlemmarna (med undantag för gitarristen Robin Sörqvist) rör sig en centimeter ifrån sina startpositioner. Brölaren Johan Lindstrand har tagit med sig ett mickstativ som han hänger på under spelningen. Jag önskar att han skulle utnyttja den som ett redskap för att förstärka showen. Nu blir det mest ett irritationsmoment. Att ljudbilden inte lyfte fram gitarrerna ordentligt i ett så pass riffbaserat band är ytterligare ett minus. Det är en besviken hårdrockare som drar en snopen suck när bandet går av scenen.
Fler livebilder med The Crown hittar ni här – länk
Black Label Society
Behöver man ens nämna att Black Label Society levererar en förstaklassig avslutning på första dagens rabalder? Ledda av legendariska Zakk Wylde (gitarr, sång) äntrar kvartetten scen och sätter snart hela båten i gungning. Det ser ut som att alla på fartyget som har lyckats undvika fyllecellen har kravlat sig fram till scenen. Under lite drygt en och en halv timme bränner amerikanarna genom ett välrepeterat och snortajt set med minimalt med mellansnack och maximalt med gitarronani. Gitarrsolona är så pass många och långa att det efter ett tag börjar bli löjligt. När frontmannen mitt i spelningen skickar ut resten av sina musiker för att bränna av ett 15 minuter långt solo börjar jag undra vad i helskotta det är jag tittar på. Solot hade enkelt kunnat kortas av till hälften och det hade ändå varit dåraktigt långt. Det är dock det enda jag har att racka ner på. Resten av spelningen flyter på utan några som helst skavanker. När tributen till den framlidne Dimebag Darrell (Pantera) In This River spelas är CrankItUp:s fotograf nära på att fälla tårar. Det säger ganska mycket om vilken glöd en ensam man kan bringa till ett uppträdande.
Fler livebilder med Black Label Sociaty hittar ni här – länk
Thundermother
Det är med tunga steg och bultande huvudverk som de flesta hårdrockare långsamt stapplar ut ur sina hytter runt lunchtid. Nattens alkoholintag till trots är det en redig skara människor som samlas framför scenen när det är dags för svenska Thundermother att framföra sin AC/DC-inspirerade rock’n’roll. Det tar någon enstaka låt innan frontkvinnan Clare Cunningham blir varm i kläderna. Efter det är det dock högsta växeln som gäller genom deras 40 utackorderade minutrar. Damerna bjuder till och med upp ett gäng fans på scenen för att rocka loss till Cheers. Medan musiker och anhängare trängs på scen hugger strängbändaren Filippa Nässil tag i en ölflaska och använder den för att bränna av ett furiöst gitarrsolo. Tjejerna må inte nå upp till Zakk Wyldes nivå, men det bjuder i alla fall på kryssningens fräsigaste spelning.
Fler livebilder med Thundermother hittar ni här – länk
Skitarg
Jag vet inte vad jag ska säga om Skitarg. Deras uppträdande lämnade mig med både negativa och positiva intryck. Å ena sidan fanns det ganska mycket att påpeka på den musikaliska fronten. Oändligt med utrustningsstrul, konstig ljudmix och en föga imponerande musikalisk upplevelse. Å andra sidan känns den nästan som att musiken inte spela någon roll eftersom den helt överskuggades av liveshowen. Överallt man tittar ser man bara blod, penisar, avsaknad av kläder på underkroppen, spermakanoner och dildos. De clownklädda galningarna fjantar omkring konstant vilket gör det svårt att inte sitta och fnissa/skratta. Jag kan inte säga annat än att jag njöt av spelningen. Skitarg är ett sådant där band som bevisar att scenshowen är minst lika viktig, om inte viktigare, än själv musiken.
Fler livebilder med Skitarg hittar ni här – länk
The Kristet Utseende
Från dildos till toaborstar! När de svenska punkinkonerna The Kristet Utseende äntrar estraden är det till vrålandet från en stor skara hängivna anhängare. Det är denna grupp som gör hela spelningen till vad den är. Med toaborstarna i högsta hugg sjunger och hoppar de i takt till musiken. Bandet själva gör inte så mycket väsen av sig. De spelar tajt men mycket sterilt och utan att ta ut svängarna. Rent showmässigt är det inte så mycket som pågår. Sångaren Jörgen Fahlberg står för det mesta med brett smil och ser ut att njuta av uppmärksamheten. Lite då och då lånar han en toaborste från publiken och använder den för att borsta både hår, skägg och tänder, vilket leder till gensvar och mimik i den vrålande skaran. Själv blir jag lite konfunderad av denna villighet att oralt inta gammalt exkrement som med högst sannolikhet finns intorkad på borstarna. Men å andra sidan är det faktiskt punk vi snackar om.
Fler livebilder med The Kristet Utseende hittar ni här – länk
Text: Markus Lassus Bjälnes
Foto: Cecilia Wemgård
