Datum: 2019-06-20
En gång per år i slutet av juni vallfärdar metalfans från världens alla hörn för att invadera Refshaleøen när helvetets portar öppnar. Copenhell är en festival som passar alla ung ,och gammal och efter årets festival, även småbarnsfamiljer som tar med sina små knoddar på festival. Här blandas det hej vilt med kult och up and coming-akter. Kända och okända band får alla spelrum att charma publiken. Ett vinnande koncept som gjort att festivalen firar tioårsjubileum, något som dessvärre inte märks då festivalen påminner starkt om föregående årsupplaga utan några större förändringar. Köerna in till området är långa redan från start när alla förväntansfulla besökare flockas för att inleda första dagen på Copenhell. Alkoholen flödar lika fritt som alla crowdsurfare och stämningen är som sig bör på topp.
Stone Tempel Pilots
När Stone Tempel Pilots kliver upp på områdets största scen både låter det och ser ut som klassisk rock. Med andra ord så är det Svensson-tryggt med få överraskningar och lamt scenspråk. Minnesvärda riff och refränger uteblir, men sångaren Jeff Gutt förtjänar ändå en liten eloge för sin ansträngning att få kontakt med publiken. Dock fallerar försöket ganska omgående och det känns mer som att bevittna mellanstadiets Småstjärnor än en rockkonsert.
Betyg: 3/10
Whitechapel
Dagens första käftsmäll (som lämnar efter sig en rejäl energikickommer i form av amerikanska Whitechapel. För den som inte vill dras in i de återkommande circlepitsen som uppstår gäller det att hålla sig långt bak när sångaren Phil Bozeman djupdyker in i det grövsta growlandet undertecknad bevittnat. Ben Harclerode får trummorna att smattra likt en bastant kulspruta och eldgivningen mottas med öppna armar av den allt mer hetsiga publiken. Uppvisningen tvingar åhöraren att bända upp både ögon och öron ett par extra decimeter för att inte missa något. Slutet skräller lika högt som fyrverkerier med trippel dos krut i och stämningen är på topp när gruppen lämnar sina svältfödda fans skrikandes efter mer.
Betyg: 9/10
Slash featuring Myles Kennedy and the Conspirators
För den som är ett fan av Guns N´ Roses och långdragna gitarrsolon är detta ett måste. Att sångaren Myles Kennedy trivs på scenen är svårt att missa. Kombinationen av ”bad boy”-attityden och den mjukare rösten är en fin kontrast till låttexterna och gör spelningen till en av de mest kvalitetssäkra. Så varför så många bra partier fylls ut av medelmåttiga gitarrsolon är en gåta. Slash må vara en ikonisk gitarrist, men behovet av en uppgradering både stilmässigt och spelmässigt är markant. Till och med hans konstanta tuggummituggande är mer intensivt än fingerdansen på strängarna. Solona skulle kunna kortas ner utan större påverkan på musiken och ge mer utrymme till sången. Förutom det håller musiken ett trevligt tempo som låter fansen släppa loss till tonerna med en jämn och fin takt, tyvärr utan att göra något minnesvärt avtryck.
Betyg: 5/10
Halestorm
Lzzy Hale har en kaxig attityd som gör att anspelningarna på sex, drugs and rock ´n´ roll faller sig naturligt när deisas upp ur ett kvinnligt barnförbjudet perspektiv. Redan från start visar gruppen att dagens meny endast består av musikaliskt revolutionerande bombningar. Instrumenten knallar till och bromsspaken rycks abrupt bort från sitt fäste när resan tar sin början. Halestorm är trygga med sitt sound och det märks att även fansen är det. Flörtandet med publiken når en ny nivå med Do Not Disturb, men det är Black Vultures som visar upp en mer sårbar sida av den annars så tuffa sångerskan. Det enda som drar ner spelningen är Arejays obligatoriska trumsolo, som blir mer till en komedishow när han tar fram onödigt stora trumpinnar vars få slag långt ifrån imponerar på publiken.
Betyg: 7/10
