2019-06-20
Efter en någorlunda start på festivalen där wow-faktorn uteblivit är dag två en ypperlig möjlighet för Copenhell att ta revansch. Med band som Trivium, Slipknot och Lamb Of God i dagens line-up är förväntningarna höga redan från start. Intaget av öl och diverse alkohaltiga produkter ökar markant hos festivalbesökarna redan på båten i det gassande solskenet och Slipknots senaste singel All Out Of Life spelas upprepande gånger.
Trivium
Sångaren Matt Heafy vet exakt hur han ska få igång en seg publik klockan två på eftermiddagen. Jämförelsen med publiken på Download Festival möts visserligen av buande, men det får också en effekt till skillnad från hans konstanta uppvisande av tungan. Trivium må spela mjukare metal än de flesta andra akter på festivalen, men det är också det som gör musiken till ett perfekt bakfyllepiller. Texterna är trallvänliga med ett underliggande högtryck som gör att små gnistor uppstår med jämna mellanrum. När instrumenten väl smattrar till och growlandet (som mer liknar otydliga skrik) slår igenom är det mer som en mjuk knuff istället för aggressiv revolution. Musiken kräver ingen större koncentration utan är lätt att flyta med i och fungerar fint som en mjukstart.
Betyg: 5/10
Pretty Maids
Dansk gubbrock när den är som bäst signeras Pretty Maids. Visst finns det små guldklimpar att gräva fram i repertoaren, men när farfar återigen drar fram Little Drops Of Heaven och knappt får med sig halva publiken på allsång är det dags att byta. Det farliga med band som befinner sig på hemmaplan är bekvämligheten som medföljer och tyvärr är Pretty Maids inget undantag. Det blir alltför uppenbart att de förlitar sig på fördelarna med att uppträda inför en till större delen medelålders dansk publik som kan varenda textrad.
Betyg: 3/10
Baest
Death metal är en genre som är svår att förnya där det mesta redan har gjorts. Baest är däremot ett sällsynt exemplar som bryter mot alla regler. När bandet drar igång så dröjer det inte länge innan en gigantisk mosh pit bildas framför scenen. Sångaren Simon Olsen kastar sig orädd ut bland publiken och fortsätter sitt bestialiska growlande även under sitt crowdsurfande. Melodiöst blandas hutlöst med brutalitet och gitarristerna Svend Karlsson och Lasse Revsbech visar att de minsann kan sitt ackordtagande. Trots att det till större delen är death metal som spelas finns där även inslag av Thrash metal vilket snarare höjer betyget än sänker betyget. Det är både gåshud för hela slanten och en undran om ifall detta verkligen hände på riktigt.
Betyg: 9/10
Lamb Of God
Under 25 år har Lamb Of God utmanat kreativiteten och alla tänkbara gränser som kan uppbådas när det kommer till metalmusik. Redan innan musikerna går på scenen förändras stämningen och atmosfären är tung av förväntan. Åhörarna drar sig närmare barrikaderna och ölburkarna som brukar kastas in mot mitten av spelningen flyger redan tätt. Med en rejäl dos respekt och gung bjuder sångaren Randy Blythe på en härlig mix av nostalgi och nyare alster. Hans genomträngande blick fastnar även på de som håller sig i bakgrunden av den våldsamma front som håller sig någon meter från scenkanten. När ett pass kastas upp på scenen avbryts spelningen för att den rättmätiga ägaren ska kunna hämta det och välkomnas av Randy.Den aggressiva uppkäftigheten som genomsyrar spelningen utmanar både yngre och äldre genrekamrater samt håller publiken i ett stenhårt grepp. När sista tonen mödosamt tar sig ut genom det sönderslagna PA systemet blir resultatet ett öronbedövande jubel som med all säkerhet hörs ända till fastlandet.
Betyg: 9/10
Slipknot
Bandet som bär upp masker likt ingen annan och som har gett läskiga clowner en ny innebörd är också kvällens höjdpunkt. Få frontmän kan uppbåda sådan karisma och närvaro som Corey Taylor. Ljusshowen är spektakulär och medlemmarna leker rövare på scenen utan att tappa fokus. Basisten Vman påminner starkt om en modern version av skräckfilmsmördare Jason som turligt nog nöjer sig med att stirra på publiken med dödligt förakt mellan låtarna. Med finess och effektfulla arrangemang spelar Slipknotpå själsträngen utan att be om ursäkt. Before I Forget,Unsainted och Surfacing är låtar som går hem hos den kräsna publiken och trots att lite lugnare alster som Vermillion (som hade behövts) uteblir är det en toppklassig spelning. Det enda minuset är den överförfriskade 40-plussaren som bestämmer sig för att göra en tillfällig revolt mot Svenssonlivet och crowdsurfa med militärkängor på. Karma är verkligen en bitch och efter att ha gett undertecknad en brutal spark mot örat av okänd anledning, möter han marken när publiken bryskt släpper honom. Resten av spelningen bevittnas på säkert avstånd med en ispåse mot det sönderslagna örat. Dock botas detta snabbt med ett löfte från Corey om att vi snart får återse dem igen.
Betyg: 10/10
